Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIESKRIVAREN JONAS HALLENBERG 117
handen, att en senare historieskrivning ännu icke i allo berett
ersättning för den förlust, som verkets avbrytande innebar.
Varför Jonas Hallenberg icke fullföljde sitt värv till slut är
en fråga, som i någon mån besvarats olika. En fläkt av
resignation spörjes redan i företalet till den 1790 utgivna första
delen: det är »föga rimligt», bekänner han själv, »att vilja försöka
utgivandet av närvarande vidlyftiga historia». Hans i
fortsättningen tydligt växande misströstan kan dock icke ha berott på
något missnöje från konungens sida. Det finns nämligen flera
bevis för, att den kärve och retlige Hallenberg bevarade denne
i varm och beundrande hågkomst; jå, i Gustav Illis »aldrig nog
beklagliga frånfälle» har han sett sina egna förhoppningars
skeppsbrott. Kyrkohistorikern Thomaeus har om sin gynnare
Malte Ramel berättat, att denne vid Gustavs hov varit ensam
om att försvara Hallenbergs tråkighet; han lyckades därigenom
till en tid avhålla författaren från att »kasta en penna, för vars
skull han blott sporde sarkasmer av konungen». Sanningen i
denna tradition torde begränsas därtill, att Ramel som
hovkansler tagit Hallenbergs parti mot andra och mindre välvilliga
bedömare. Själv har Hallenberg endast en gång — det är i en
skrift från 1816 — direkt berört denna sak. På kunglig
uppmaning hade han, säger han här, gripit sig an med detta
mödosamma värv, men varken ämnet eller tiden hade tillåtit dess
fullbordan. Men, tillägges det betydelsefullt, att ej skriva sann
historia är ett skändligt dåd; därför riktades ock hans studier
till andra uppgifter. Vilka voro nu dessa hinder, som ämnet
och tiden lagt i hans väg? Otvivelaktigt voro de till viss grad
av ekonomisk art, i det att Hallenberg icke lyckades utverka
den förbättring i sina rätt knappa villkor, som han gjort sig
förhoppning om. Hans minnestecknare Bror Emil Hildebrand
anför tvenne ansökningar av honom under åren 1793 och 1794.
Av än större intresse är en framställning till regeringen från
våren 1794, som märkligt tolkar Hallenbergs egen syn på sitt
verk och sin ställning som historieskrivare. Han betonar här,
hur allvarligt han fattat sin uppgift, hur han »ensam ur flera
arkiv nödgas sammansöka vida skingrade underrättelser,
genomgå tusentals strödda papper, stundom förmultnade och ofta
annars oläsliga, först samla och anteckna, sedan ordentligen
sammanfoga och upplysa händelser av så ganska särskild
beskaffenhet, utreda rikets Utvärtes och invärtes ställning, granska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
