Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hur Sverige regeras. Av Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 JUNIUS
mesta skrives och formuleras av dessa, utan ock att det kan
förekomma, att de av ordföranden i utskottet eller
utskottsavdelningen få i uppdrag att »försöka skriftligt sammanfatta
resultaten av diskussionen», vilken ofta varit tillräckligt stridig
och kaotisk för att ge utrymme åt åtskillig självständighet vid
bedömandet av dess facit. Dessa kanslitjänstemän, som
samtidigt äro statstjänstemän, stanna ofta kvar på sina poster
oberoende av alla »jordskred» och »genombrott» och nya
rollbesättningar bland riksdagsmännen. De utgöra den förlängda
märgen av förvaltningen in i Riksdagen; ej sällan skriver samma
penna den kungl, propositionen och utskottsbetänkandet —
någon gång också ämbetsverkets utlåtande. Vilket inflytande
pennan får också på realia är naturligtvis beroende på många
personliga ekvationer, och de fall äro säkert ej få, då den svenska
lagstiftningen riktats med ganska besynnerliga produkter, när
självtillräckliga utskott stökat om i myndigheters och
sakkunnigas förslag utan att vilja ta ledning från dem, som förvärvat
den nödiga tekniken och kunskapen. I samma mån som
riksdagsmännens kompetens sjunker, i samma mån få emellertid
kanslitjänstemännen, vilka på sätt och vis kunna betecknas som
efterträdare till det gamla bondeståndets sekreterare, givetvis allt
större betydelse.
Som en kuriositet förtjänar kanske antecknas, att denna
hävdvunna ordning, som mer än något annat ger
riksdagsverksamheten dess ryggrad, på senare tid setts med mindre nådiga ögon
från härskande demokratiskt håll. Kanske har man trott sig
märka, att svensk ämbetsmannatradition icke är fullt så
lätthanterlig som den opinion, vilken kan skapas eller
kommenderas genom folkmöten och partipress. Skulle det härom draga
sig samman till en ny strid kring § 46 — visserligen från rakt
motsatt utgångspunkt mot förra gången — så komme den att
i konsekvenserna gälla intet mindre än Riksdagens hela
nuvarande ställning. Ty denna vilar först och sist på församlingens
förmåga att fylla sin plats inom det reguljära, år från år
återkommande statsarbetet.
Med att detta konstateras som ett ofrånkomligt faktum har
givetvis icke förnekats, att kontakten mellan riksdag och
förvaltning har sina sidor. Kommittéväsendet och
»sakkunnig»-institutionen, kanske ännu mera påtagligt den gröda av »råd»
och »fullmäktige», varigenom ämbetsverk omgivits med riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
