Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 19. 1. 1923 - »Hjärtlig brytning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 79
föreslogs bli fullständigt oberoende av skadeståndskommissionen i Paris,
skulle i allra högsta grad minska dennas befogenheter, och i det
engelska förslaget lämnades rent av öppet, orn man skulle med
»blott judiciella funktioner» bibehålla denna i Versaillestraktaten
stadgade institution eller alldeles avskaffa den. Bonar Law föreslog först,
att — i analogi med Lausannekonferensens projekt om den turkiska
finanskommissionen — tyske finansministern skulle presidera i det nya
finansrådet och, fastän eljes utan rösträtt, få utslagsröst vid paria
vota, men inför den franska harm detta förslag väckte tog han det
tillbaka under förklaring, att han endast avsett intim kontakt mellan
finansministern och det honom övervakande rådet samt att den tyske
finansministern naturligtvis ej finge deltaga i beslut, huruvida
Tyskland fyllde sina förpliktelser eller icke.
Den franska planen skilde sig från den engelska — utom i fråga
om den tyska statsskuldens fixering — väsentligen däri, att
mora-toriet för kontantbetalningen inskränktes till två år, ingen lindring
(eller förskottsbetalning) medgavs för varuleveranserna, »produktiva
panter» skulle utkrävas, finanskontrollen skulle utövas av en under
skadeståndskommissionen sorterande interallierad garantikommission,
och skadeståndskommissionens alla vittgående befogenheter skulle
bibehållas enligt Versaillestraktaten. Garantikommissionen skulle enligt
förslaget få synnerligen vidsträckta befogenheter, exempelvis veto
mot tysk lagstiftning och rätt att bestämma vilka skatter som skulle
utkrävas. Den skulle, framhöll Bonar Law andra konferensdagen,
därmed »bli den beskattande myndigheten och sålunda Tysklands
regering och övertaga regeringsansvaret, vilket vore ett mycket farligt
förslag».
Som bekant sträckte sig meningsskiljaktigheterna även till den
trassliga frågan om de interallierade skulderna, där Frankrike fordrade
fullständig annullering av skulderna till England, men engelska
regeringen ej ville gå med på att annullera mer än omkring 71 procent
och endast på villkor, att England finge gottskriva sig den betydande
gulddeposition från Frankrike och Italien för ammunitionsinköp i
Amerika, vilken nu upplystes ha redan under kriget överflyttats från
brittiska skattkammaren till Förenta staterna.
Det har uppgivits, att den engelska skadeståndsplanen, som vars
främsta upphovsmän nämnas sir John Bradbury, lord d’Abernon
och sir Philip Loyd-Greame, vunnit livlig anslutning inom den
amerikanska finansvärlden och kanske rent av »varit i säck, innan den
kom i påse», d. v. s. före dess framställande skulle ha i en eller annan
form i sina grunddrag delgivits amerikanska regeringen och av
vederbörande i Washington mottagits med sympati. De franska
invändningarna voro desto skarpare. De gingo ut på att den engelska
planen helt och hållet prisgav Versaillestraktaten, att den finansiellt
krossade Frankrike, som med egna medel finge gälda tre fjärdedelar
av det tyska skadeståndet (enligt 1921 års beräkning till 132 milliarder
guldmark) och skulden till Amerika, att de tyska obligationerna av
serien B. voro värdelösa och att Tyskland, stärkt genom 4 års mora-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
