Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 19. 1. 1923 - »Hjärtlig brytning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 DAGENS FRÅGOR
franska regeringens och nationens känslor för England »förbli
oförändrat hjärtliga». De bägge andra konferensdeltagande nationernas
representanter hade även sina avskedsord att säga. Italienaren Della
Torretta uttryckte en förhoppning om att man till sist även i
skadeståndsfrågan skulle nå samförstånd (accord), och belgaren Theunis
hoppades, att »de stora minnen, som förena alla de allierade, skola
hindra, att oenigheten blir varaktig eller vidgas».
Den utomstående frågar sig ovillkorligen efter denna historiska
af-skedsscen: huru långt sträcker sig brytningen och huru mycket
återstår av hjärtligheten? Säkra svar på dessa frågor stå knappast att
utläsa ur de mer eller mindre inspirerade presskommentarerna och
lära väl först vedervågas efter det fullständiga genomförandet av den
franska separataktion, som då detta skrives ännu endast hunnit till
de inledande ockupationsåtgärderna.
I själva skadeståndsfrågan tyckes en kompromiss mellan Bonar
Laws plan och Poincarés program från början ha varit otänkbar,
och den fransk-schweiziske iakttagare har nog rätt, som förmodar,
alt »den klyfta, som öppnat sig, riskerar att fördjupas snarare än att
igenfyllas». Bonar Laws moratorieplan var alltigenom nyktert
affärsmässig, förestavades på intet sätt av något sentimentalt medlidande
med Tyskland, men utgick från det ekonomiska axiomet, att man
först måste söka återställa en gäldenärs betalningsförmåga, om man
av honom tänkte utkräva avsevärda och regelbundna avbetalningar
på hans skuld. Därav det engelska förslaget att göra moratoriet så
långvarigt och verkligt, att det hade någon utsikt att stabilisera
markkursen och hjälpligt återställa Tysklands kredit. Det föreslogs skola
för kontantbetalningar räcka i högst fyra år, men kunna förkortas,
om Tysklands finansläge enligt sakkunnigas uppfattning möjliggjorde
detta. Sedan skulle kontantbetalningar börja så småningom och
progressivt, så att årssumman 31/3 milliarder guldmark först nåddes efter
10 år, och under de fyra moratorieåren skulle varuleveranserna
reduceras i omfattning och provisoriskt betalas av de allierade, vilka
först längre fram ägde återfordra dessa förskott, som voro avsedda
att bespara tyska regeringen den för markkursen farliga
nödvändigheten att emittera nya massor av papperspengar för betalning till de
privata tyska leverantörerna. Dessa för Tyskland förmånliga villkor
åtföljdes emellertid av sträng finanskontroll och bestämmelser om
sanktioner vid uppsåtlig försummelse att fylla åtagna förpliktelser.
Sanktionerna skulle, liksom efter franska systemet, bestå i beslagtagande
av tyska inkomster och värden samt militär ockupation av tyska
områden utanför den nuvarande zonen, men de skulle endast kunna
tillgripas efter enhälligt beslut av den övervakande myndigheten och
denna skulle utgöras av ett i Berlin sittande finansråd, vari utom
Englands, Frankrikes, Italiens och Belgiens representanter skulle
inrymmas även två amerikanare, två europeiska neutrala och Tyska
rikets finansminister, den sistnämnde, enär »denna metod synes vara
den enda, enligt vilken utländsk intervention kan göras förenlig med
det demokratiska maskineriet». Tillkomsten av detta finansråd, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
