Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Reformer och missnöje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 DAGENS FRÅGOR
en »lösning» framforcerats även av dessa. För missnöjets minskande
ute bland arbetarmassorna hade ett större eller mindre antal reformer
i varje fall icke spelat avgörande roll. Det märkliga var nämligen,
att 1918 års händelser överallt inom arbetarrörelsen gåvo
ytterlighetselementen luft under vingarna. Under år 1919 fick man sålunda
uppleva en fullkomlig omvälvning inom de båda äldsta svenska
fackförbunden, Typografförbundet och Metallindustriarbetareförbundet, vilka
åtnjöto ett mera stadgat anseende för sund konservatism än Allmänna
Valmansförbundet. Efter en ivrig agitation av radikala medlemmar
störtades den gamla ledningen inom Typografförbundet, och till
förtroendeman korades en ung kommunist, vars hela åtkomsthandling
till ämbetet bestod i åberopande av »1919 års idéer». Samma idéer
framkallade på sommaren den bekanta typografstrejken, som slutade
med ett fiasko för fackförbundet, vilket emellertid den nya ledningen
överlevde.
Trots detta varnande exempel skedde samma sommar en
palatsrevolution inom Ernst Blombergs skapelse,
Metallindustriarbetareförbundet, där också den äldre, sansade ledningen delvis fick vika för
radikaler. Regimförändringen ledde också här till en stor konflikt
vårvintern 1920, som gällde kompensationen för 8-timmarsdagen inom
järnbruken och de mekaniska verkstäderna, och som avlöpte tämligen
lyckligt för arbetarna, i det att inflationskonjunkturen fortsatte med
stark brist på arbetskraft inom hela järnindustrien. På hösten 1920
kom bakslaget. Knappast något fackförbund har lidit så svårt under
depressionen som metallarbetarnas. Under de fem kvartalen l januari
1921—1 april 1922 har förbundet utbetalat icke mindre än 7 milj. kr.
till arbetslösa medlemmar. Antalet arbetare inom de mekaniska
verkstäderna nedgick samtidigt från 60,000 till cirka 25,000, och vid
järnbruken har driftsinskränkningen varit mycket betydande. Under
sådana förhållanden har fackförbundet givetvis icke kunnat bjuda
något effektivt motstånd mot lönesänkningar. Men då förbundet
icke velat avtalsenligt binda sig vid dessa, hava kollektivavtalen på
nyåret 1921 upphört att gälla inom dessa branscher. Arbetsgivarna
diktera nu ensamma arbetsvillkoren. Dessa hårda år synas icke heller
hava gått medlemmarna spårlöst förbi. På den sista kongressen
innevarande höst rådde en mera resignerad stämning än tre år tidigare,
och många frasmakare fingo vid omvalet stryka på foten. Visserligen
tog förbundet skadan igen genom att på kongressen bekänna sig till
ett inom förbundet utarbetat socialiseringsprogram för järnindustrien
av syndikalistisk läggning med arbetarnas övertagande av produktionen
som slutmål. De motspänstiga arbetsgivarna skulle en efter en tvingas
härtill genom ett konsekvent handhavande av den individuella
lönekamp med avfolkning och blockad av ny arbetskraft för varje
särskilt företag, som metoden med arbetsgivareregister anses
möjliggöra. Metallarbetarnas privata socialiseringsprogram är intressant ur
den synpunkten, att man inom de klassmedvetnas led icke tyckes hava
tålamod att avvakta resultatet av Socialiseringsnämnden utan vill gå
den långsamma utredningstakten i förväg. Projektet får emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
