Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens Frågor 30. 10. 1922 - Preliminäruppgörelsen i Mudania
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 DAGENS FRÅGOR
turkiskt håll säkerligen helt olika mot i London, för att nu ej tala
om huru detta begrepp uppfattas i Moskva. De allierade ha också
måst bekväma sig att medge Sovjet-Ryssland och dess vasaller
Ukraina och Georgien rätt att deltaga i den del av den stora
uppgörelsen, som gäller Sundfrågans reglering, och i Moskva spänner
man nu alla krafter på att få detta medgivande vidgat till ett
folkrättsligt erkännande av sovjetmakten. Ett påtryckningsmedel i detta
syfte tror sig Moskvaregeringen ha funnit i sitt beslut att kassera
Krassins koncessionsavtal med engelsmannen Urquhart, vilket den
visste ligga engelska regeringen mycket om hjärtat. Det var nog
ingen tillfällighet, att detta beslut fattades under den radikale
Lyonborgmästaren Herriots »privata» besök i Moskva, och hans
sändning dit har en misstänkt likhet med hans vän Franklin-Bouillons
besök i Angöra. »Det hjärtliga samförståndet» tar sig ibland
underliga uttrycksmedel, och liksom det heter, att »i krig tiga lagarna»
så skulle man kunna som en ny samtidspolitisk maxim fastslå, att
»i Orienten upphör vänskapen» även i de fall, där senare avtal
formellt befästat gemenskapen från världskrigets dagar. Franklin
Bouil-lons separatavtal med Angoraregeringen var ett pregnant franskt
avtalsbrott mot England, i Mudania tyckes han närmast ha verkat som
turkarnas bundsförvant, och Herriots inskärpning i Moskva av
lämpligheten av att förknippa rysk koncessions- och Orientpolitik med
varandra är en manöver av samma slag.
Beundrande franska vänner till Poincaré ha skyndat att tillråda hans
smyckande med Nobelprisets fredspalm för den franska diplomatiens
insats i Mudaniauppgörelsen, och skulle detta pris utdelas av Lloyd
George i stället för av norska stortingets Nobelkommitté, så komme
det — så mycket var tydligt av hans Manchestertal — nog att
gå till honom själv. Franklin-Bouillon har ej direkt för egen del
gjort sig påmint i Kristiania, men dock för sympatiskt lyssnande
franska intervjuare låtit förstå, att det var honom och hans intima
vänskap med Mustafa Kemål man hade att tacka för att freden
bevarats vid Bosporen och Dardanellerna. Skulle någon särskild
person denna gång göra anspråk på titeln »fredsfurste», så förefaller det
som om de allierade truppernas överbefälhavare, generalen sir Charles
Harington, med framgång skulle kunna upptaga tävlan med såväl
Poincaré och Franklin-Bouillon som Lloyd George. Enligt
samstämmiga berättelser av ögonvittnen — ej blott engelska, utan även
opartiska amerikanska — visade general Harington ett englalik! tålamod
mot segerdruckna turkiska truppers provokationer inom den neutrala
zonen. Han lär även ha lugnt behållit i fickan de ultimata, med
vilka han en^smula sorglöst försågs från London, och han tvekade
å andra sidan ej att under sina samtal med Ismet pascha visa denne
det mått av fasthet, som i förhandling med orientaler är det säkraste
medlet att bringa dem till uppgörelse i godo. Lloyd Georges
sabel-rasslande regeringsförklaring av den 16 september med dess
misslyckade vädjan till brittiska dominions och franskberoende
Balkan-stater var ett diplomatiskt missgrepp av första ordningen, i det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
