Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Svensk och utländsk historieundervisning. Av Wilh. Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har sedermera kravet på mass- och kulturhistoria — med eller
utan teorier om den mänskliga utvecklingens lagbundenhet —
omsider också nått skolan. Men naturligen visar det sig, att
jordmånen i olika länder varit olika gynnsam för dessa
föryngrande inflytelser. Vi svenskar kunna peka på en rikare
växelverkan mellan icke blott inre och yttre historia utan ock mellan
motsatta statsformer och samhällsklasser än flertalet folk i äldre
tid. Vår historiska pedagogik har måst tillgodogöra sig denna
växelverkan.
Det fanns en svensk, en genial kung, som redan för 300 år
sedan skrev, icke assyrisk och romersk, men sin egen historia
till åhåga för samtid och eftervärld. Han hette Gustav II Adolf.
Och sällan har en monark dömt mera fördomsfritt om sig själv
och andra, mera storsinnat om tävlande krafter och intressen
inom sitt folk. Den svenska skolan fick väl sedermera smälta
både enväldets proklamation om sig självt och hattarnas
förödmjukande manifest mot kungamakten efter 1756 års misslyckade
revolution. Som ett slags replik på detta sistnämnda upphöjde
1807 års skolordning »konungarne av den gustavianska ätten
och deras bedrifter» till huvudmoment i historieundervisningen.
Men Linné hade under tiden gjort sin positivare insats. Hans
rika och varma intryck utifrån omsattes pedagogiskt på
landskapsfärderna inom riket. Det var i hans spår man föreslog
— och någon gång realiserade — tanken på ekonomilektorer
vid gymnasierna, som skulle med sina lärjungar systematiskt
inventera provinsernas kulturtillgångar. En frodig berättare
som Fryxell har i senaste tid fått sin modärne, sin kritiske
efterföljare i Grimberg med dennes på en gång breda och rörliga
kulturstoff. Just de angrepp, som för icke länge sedan från
partipolitiskt håll riktades mot tendensen i Grimbergs verk, torde
för eftertanken varit ägnade att fastslå och belysa, hurusom
knappast något folks historielärare i sitt eget lands hävder ha
större förutsättningar för både objektivitet och allsidighet i sin
undervisning än de svenska.
De lidanden i olika grader och former, som nu hemsöka
världskrigets folk, ha en gång varit våra. Måste vi också säga, att de
uppslag för skolarbetet — ej minst det historiska — som nu
yppas hos dessa folk, påminna om ansträngningar, som vi släppt?
Det jäser, ja, det exploderar just nu i tyska pedagogiska kretsar,
det biter ihop sig i franska, det famlar i engelska efter nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
