Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Det febersjuka Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 DAGENS FRÅGOR
Där bakom ligger en långvarig, å ömse sidor i tal och skrift, i
tidningsartiklar och privatsamtal bedriven upphetsningskampanj, som
å ena sidan driver råa högerfanatiker att telefonera smädeord till
den mördade statsmannens åldriga moder, å andra sidan förmår
exempelvis den ålderstigne socialisten Eduard Bernstein att slunga
mördarenamnet i ansiktet på högerledaren Karl Helfferich. Till de
rent politiska lidelserna kommer så även antisemitismen: »Knallt ihn
ab, den Walther Rathenau, die gottverdammte judensau!» Krigets
förlust genom en av judehand mattad dolkstöt i arméns rygg är en
trosartikel för tusentals officerare och studenter, vilka dessutom äro
lika fast övertygade om att onationella judespekulationer ligga
bakom hela »uppfyllelsepolitiken» och att Tyskland kan räddas från
avgrunden endast genom en ny, urgermansk Hermannsschlacht mot
välsk imperialism och semitisk finanskosmopolitism. Det förvånar
ingen, att mördarne utgått just från dessa kretsar, vilka — som Theodor
Wolff träffande anmärkt — »tillbedja Balder och handla som Loke»,
men på motsidan tveka ej de, som äro högljuddast i sina
sorgebe-tygelser över Rathenau, att frånkänna alla monarkiskt sinnade
motståndare verklig tysk fosterlandskärlek och över lag stämpla dem
som vederlikar till solståndsfesternas hakekorsmän eller rent av med
brottslingar till »Organisation Consul» och liknande mördareligor.
Till känslornas uppjagande har även den utanför Tyskland alltför
litet beaktade förändringen av riksflagga bidragit. Missgreppet att
utbyta riksenhetens och Bismarckstidens tyska flagga mot den
svart-rödgyllene har överallt, där de gamla färgerna väcka stolta minnen,
framkallat de bittraste känslor, och följden har mångenstädes blivit
pinsamma uppträden, då än den ena, än den andra flaggan skymfats,
och all historisk erfarenhet lär, att få saker kunna så bringa
sinnena i svallning som skymfandet av en flagga. Nu är den ena i
färd med att bli ett monarkisttecken, den andra en republiksymbol,
och på ömse håll ökar flaggstriden feberhettan.
På vänsterradikalt håll säger man sig vara övertygad om att
monarkiens vänner och »uppfyllelsepolitikens» fiender till dagarna
efter midsommar hade förberett en av ministermord inledd
statskupp av långt farligare art än tragikomedien Kapp. Man har
svårt att tillro verkligt betydande högerledare en sådan urbota
dårskap. Naturligtvis ville man demonstrera, man ville höja
ett förtvivlans rop mot den nya dyrtiden, den ändlösa
skadeståndsskruven, de klena resultaten av de många eftergifterna. Man
ville även på treårsdagen av Versaillesfredens undertecknande
protestera mot »die Schuldluge», den i fredstraktaten inskrivna dogmen
om Tysklands allenaskuld till kriget, vilken ju av Lloyd George
offentligen betecknats som skadeståndsartiklarnas bärande grundval
och som nu månad efter månad allt tydligare framträder som
historiskt ohållbar och därför väl med tiden även skall mista sin
praktiska användbarhet. Man önskade — och där stod högern ense
med folk rätt långt ut på vänsterkanten — göra en
kraftansträngning för att äntligen få bort den ett helt folk åsatta förbrytare-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
