Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Brittiska rikets nationalitetsbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De självstyrande Dominions framgingo ur världskriget på en gång
självständigare och rikstrognare än förut (jfr artikeln »Brittiska rikets
omgestaltning», Svensk Tidskrift 1921 sid. 392—94). De fingo vidgad
och stadgad, fastän med avsikt ej författningsreglerad andel i
rikspolitikens bestämmande, de framträda i Nationernas förbund som
hart när egna stater med »full nationell ställning», några av dem ha
av segerbytet från Tyskland fått sig egna mandatområden tilldelade
o. s. v. Till deras inre tvistefrågor kunna här och där även
nationalitetsspörsmål räknas, men riket har däremot på det hållet ej några
nämnvärda nationalitetsbekymmer att brottas med: de franska
canadensarna höra till Hans Brittiska Majestäts lojalaste undersåtar,
nyligen hedrade med upptagandet av Frankrikes kungliga liljor i Canadas
vapen, och det är endast i Sydafrika, som general Hertzog i spetsen
för ett oppositionellt boerparti driver en klent beslöjad
separatistpolitik efter traditionella nationalistmönster, men efter alla tecken att
döma utan anslutning från boerbefolkningens flertal.
På Irland däremot äro det brittiska rikets nationalitetsbekymmer
ej till ända — trots den senaste stora kompromissuppgörelsen.
Michael Collins — vars namn i Irlands historia redan står inskrivet
i paritet med namnen Emmet, Grattan, O’Connell och Parnell — tyckes
visserligen ha gry i sig att på den gröna ön en gång kunna spela
samma nationalitetsförsonande roll som general Smuts i Sydafrika,
men De Valera vill ej erkänna sitt nederlag eller åtnöjas med den
stora, fast ej fullständiga seger, vari han samtidigt hade andel. Även
efter »fredsfördraget» fortsättas de separatistiska republikanska
strävandena, fastän de numera ej i första hand rikta sig mot den brittiska
regeringen utan mot den irländska styrelse, som flyttat in i de av
engelsmännen utrymda ämbetsrummen i Dublin Castle. På
uppgörelsen mellan London och Dublin måste följa en lika drastisk och
uppriktig uppgörelse mellan Dublin och Belfast för att
försoningsverket skall vara något så när tryggat och de av De Valera
företrädda oförsonlighetstendenserna för lång tid framåt oskadliggjorda.
Jublet kom kanske, som lord Carson påstår, något för tidigt, men
de framsteg som redan gjorts äro dock så oerhört och oväntat stora,
att optimisterna ha starka skäl för sina förhoppningar om att den
grund som lagts skall visa sig hållfast och varaktig. Någon idyll
blir emellertid knappast det politiska livet på Irland i brådrasket,
och många svåra friktionsmöjligheter även med riksregeringen återstå
säkerligen. Under stark påtryckning från de självstyrande brittiska
Dominions och lika starka hänsyn till en uppgörelses goda återverkan
på rikets förhållande till Förenta staterna har dock redan nu ett
verk utförts, som kan, om ej särskilt svåra komplikationer tillstöta,
beräknas komma att skjuta det brittiska rikets nationalitetsbekymmer
för Irland avsevärt i bakgrunden.
Skall en liknande uppgörelse kunna åstadkommas även med
Egypten? De tidigare missgreppen ha varit likartade. »Black-and-tans»
ha sina motsvarigheter i Egypten, den engelskfientliga fanatismen
bland Irlands republikaner ävenså. I Egypten tillkomma emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
