Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens Frågor 27 febr. 1922
- Benedikt XV:s kyrkoregering
- Brittiska rikets nationalitetsbekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han en gång skulle komma att befinna sig i en likartad
situation. Om anledningen till hans val, röstgrupperingen vid
scrutinierna o. s. v. vet man i närvarande stund intet, men allmänt synes
man hålla för sannolikt att han önskar fortsätta sin företrädares
måttfulla politik utan att därför i princip uppgiva något av kyrkans
traditionella krav. Att han valt namnet Pius XI kanske emellertid
får tolkas därhän, att han ämnar återknyta till Pius X:s strängare
regeringsgrundsatser. Enligt den så kallade S. Malachias spådom
skall hans signatur bliva Fides intrepida, den oförfärade tron. När
detta skrives har ännu intet bekantgjorts om några förändringar i
Vatikanens högre diplomati, vadan den konciliant anlagde kardinal
Gasparri ännu kvarstår som statssekreterare, men antagligt är väl
att det icke dröjer så länge, till dess det i personvalet visar sig åt
vilket håll den nya kursen skall gå. Det kan vara skäl i att erinra
om att detta kan få betydelse även långt utom Italiens gränser.
Brittiska rikets nationalitetsbekymmer.
Under världskriget var
nationalitetsprincipen, grundsatsen om den nationella
självbestämmanderätten, ett på bägge sidorna med förkärlek använt
stridsmedel på propagandaområdet, där ju alla krigsåren igenom ett ständigt
fortgående ställningskrig fördes. Med denna de krigförandes
propaganda blandade sig — än i strid, än i samverkan — den som drevs
av de s. k. »förtryckta folken», nationaliteter, vilka hoppades på
nationellt oberoende såsom ett av världskrigets resultat och vilkas
emissarier oftast, men ingalunda uteslutande, sökte och funno stöd
hos fienderna till den stat, från vars tryckande övervälde de önskade
frigöra sina landsmän. Den nationella självbestämmelserätten
upptogs som bekant bland Wilsons paradpunkter och tillämpades i
fredsfördraget i den utsträckning den befunnits förenlig med de segrande
stormakternas intressen. I dess namn »balkaniserades» den gamla
Habsburgska Donaumonarkien och upprättades det nya polska riket;
i dess namn frigjordes efter den ryska bolsjevikrevolutionen från det
forna ryska riket Finland och hela raden »randstater» från Estland
vid Östersjön till Aserbeidjan vid Kaspiska havet. Så allmänt och
ymnigt hade denna grundsats under kriget och fredsförhandlingarna
predikats, att kravet på dess tillämpning även inom segraresidans
maktområde hann växa sig starkt och alltjämt kommer buller åstad,
allra helst som det naturligtvis ej på minsta vis tillmötesgicks i
fredstraktaterna.
Starkast har detta krav efter kriget förnummits inom vissa
ömtåliga delar av det brittiska rikets väldiga konglomerat av kolonier,
»Dominions», besittningar och protektorat, och denna kraftiga rörelse
håller f. n. på att omgestalta hela rikets struktur, delvis avgjort i
konsoliderande riktning, delvis till riksledningens växande bekymmer
med lika bestämd tendens att lossa på eller avskära riksbanden. På
detaljerna kan här ej närmare ingås, men några av den, trots den
yttre gemensamheten i programslagord, dock mycket skiftande
rörelsens allmänna drag må i stället helt kort anges.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1922/0161.html
