Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin - Ivan Oljelund: Med stort G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 LITTERATUR
är därför i sin ordning, att den antiorganisatoriska asketiskt-ekstatiska
Pingströrelsen och Sven Lidman funnit varandra. Man har en
bestämd förnimmelse av att denna entusiastiskt-ekstatiska position hos
Lidman motsvaras av en tänkandets och reflexionens medvetna
suspension från det religiösa området. Intellektuellt sett synes Lidman
vilja gå i karantän; att vara kristen betyder blott att vilja, vilja helt,
så att själen fylles av Gudsrikets heliga lidelse — intet annat. Men
kan en paradoxståndpunkt, som gör tanken religiöst fågelfri, ha
berättigande på annat sätt än såsom korrektiv? Kan en dylik ståndpunkt
innebära något mer än på sin höjd ett tillfälligt jämviktsläge, för
såvitt icke tanke och innerlighet skola dömas till en livslång oförsonlig
tvedräkt? Man står tveksam, huruvida Lidmans nu med sådan intensiv
kraft proklamerade ståndpunkt kan innebära något mera än en station
på hans omvändelses väg.
Ivan Oljelunds förra bok, I ny jord, skulle ur innehållets synpunkt
med lika stor, om inte än större rätt ha kunnat kallas »Från gammal
jord». Ty det är en frigörelseprocess man får bevittna, ett
lösgörande med rötterna ur en gammal jordmån. Men framställningens
resultat är övervägande negativt; sakligt sett slutar framställningen
med ett frågetecken, man lämnas egentligen i ovisshet om vilken
den nya jordmån är, i vilken denna frigiorda människa nu vill sänka
sitt väsens rötter. Med stort G (Tidens förlag) betecknar en direkt
fortsättning på den förra livsskildringen, och den säregna rubriken
ger i verkligheten svaret på den uppställda frågan. Oljelund är en
människa, som tvingats in under självprövningens kategoriska
imperativ. Denna vändning från vegeterande inåt innebär för Oljelund på
samma gång en vändning till religionen och till sökandet efter Gud.
Olikheten mellan Lidmans och Oljelunds religiösa frågeställning kan
anges redan på denna punkt: för Lidman är livsproblemet tillspetsat
i »Korset», d. v. s. hela frågan gäller synd och nåd, frälsning eller
förtappelse; skuldproblemet överskuggar allt. För Oljelund behärskas
den religiösa frågan av Gudssökandet: hur skall jag finna* Guc/, den
levande Gud, evangeliets Gud? Skall mänskligheten överhuvud gå
framåt, är den ovillkorliga förutsättningen, menar han, att vi uppnå
och knyta på nytt en varaktig kontakt med det gudomligas
verklighet. »Vi måste lida oss fram till denna tro på Gud, på en hög, hård
men trots allt, god Gud, vi måste tro på kärlekens seger, sanningens
kraft och den livgivande meningen. Och det är till evangeliernas
kristendom vi måste gå». Åter inställer sig härvid samma iakttagelse
som ifråga om Jändel och Lidman: den historiska brännpunkten för
denna tro är Kristi personlighet. Men vägen från intrycket av Kristi
överväldigande person till visshet om Gud är icke kontinuerlig.
Under tydligt inflytande från Kierkegaards religiösa psykologi betecknar
Oljelund Gudsvisshetens ovillkorliga psykologiska betingelse såsom ett
»språng». På detta inre språng, som vår egen outrotliga Guds-aning
och Kristi persons vittnesbörd l förening ge oss mod och kraft att
taga, beror sålunda till sist tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
