Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 1H9
spikar ur». Här skiljes sanningen från lögnen, modet från fegheten,
uppriktigheten från hyckleriet, tron från skentron eller förnckelsen.
Här gäller det inte att spekulera, fråga, begripa. Det gäller blott
ett: att gripas. »Jag är inte med längre — jag har kommit ur
räkningen». Kristus är allt, inför hans gudomliga storhet förintas
människan.
Så är för Lidman hela frälsningsdramat och människans öde
tillspetsat i och knutet till en enda punkt i historien; utom denna finns
intet av betydelse, ty den gömmer allt i himmel och på jord, som
själen har av nöden för sin frälsning. Denna oerhörda religiösa
koncentration omkring ett enda — lika rigorös som en Kierkegaards
paradoxlära — röjer att bakom måste ligga en personlig, inför
»Korset» upplevd överväldigande erfarenhet, ogripbar för tanken, omöjlig
att tillrättalägga för förståndet, men en upplevelse, som fyllt själen
»med verklighet», en frälsande, gudomlig verklighet, giltig för alla
och tillgänglig för alla vilka — liksom Augustinus — »vilja helt och
med all kraft». Och detta allena är, vill Lidman säga, kristendom,
äkta, sann, oförfalskad kristendom. Varje annan form av kristendom
kan på sin höjd erkännas vara ett förspel, för såvitt den icke är ett
medvetet försvagande, en neslig kompromiss, ett skändligt förräderi.
Länge ha vi levat »i den historiska kristendomens månsken», utbrister
han, men äntligen nalkas »verkligheten». »Guds sol skall åter lysa
över världen, det är en ny väckelse som skall gå över världen, Guds
eld från Golgata, Ära vare Jesus.»
Den urkristna församlingens jublande och triumferande
pingststämning har karakteriserats i ordet entusiasm. Något av samma
framkvällande entusiasm och sinnesbetagande hänryckning utmärker
kristendomen i denna Lidmans Inledning. Men, om jag ej tager
miste, det är något oroligt, febrilt, något passionerat, krampaktigt i
denna entusiasm av en Saulus, som har blivit Paulus, och som blott
genom glödhet nitälskan känner sig kunna försona sitt gamla liv.
Med Zinzendorff skulle Lidman kunna bekänna: »Kristus är min
lidelse, blött Han». Signaturen för hans kristendom är densamma
som den Boothska arméns valspråk: Eld och blod. Ur Golgatas
vulkan ser han Guds heliga eld strömma, ur Korsets fot ser han
»Blodets ström» rinna fram. Augustinus’ bekännelser, bekännelserna om
mannen, som trälat under sinnlighetens ök och som blivit fri, då
han blivit Kristi träl, har man väl rätt att här jämväl betrakta
såsom en indirekt självbekännelse av en man, vars tidigare diktnings
allt uppslukande glödande sensualism såsom genom ett under
förvandlats i brinnande kärlek till Korset. Det grekiska jämnmåttet synes
emellertid icke vara Lidmans sak. Instinktivt synes han likt en
annan Brand alltid söka sig till det extrema. Förefaller det t. ex.
ibland som om han ägde en viss förståelse för kristen
dogm-utveckling och kyrka, för nödvändigheten av ett tankens och
organisationens arbete också inom kristendomen, så bli bådadera till slut
likväl blott oförfalskad bosch, alster av svaghet, feghet och otro.
Anden, den himmelska Anden, skall ersätta allt människoverk. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
