Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 137
ligt religiös natur måste det utan tvivel kosta en personlig kamp att
verkligen genombryta en sådan naturalistiskt präglad miljö.
En kritiker har visserligen klagat över den brist på centralt
personlig halt, som säges föreligga i den »religiösa väckelsen» i
skönlitteraturen, därvid åsyftande bl. a. just en diktning sådan som
Jan-dels; Sånger och hymner smaka honom som banala »bibliska»
oljetryck. Jag anför detta uttalande därför att mitt intryck går i rakt
motsatt riktning. Det intimt betagande i många av dessa dikter synes
mig ligga just i det ursprungliga, äkta personliga liv, som de diskret
och känsligt avspegla. Det är här icke fråga om litterär
fingerfärdighet, icke om nöjet att spela etuder för övningens egen skull. Det
är en människa, som blygt*öppnar sitt hjärtas dörr och vänligt
bjuder gästen det bästa hon förvärvat. Det må vara sant, att man här
icke märker så mycket av en sådan obeskrivligt ångestfull och
smärtsam Jakobskamp med livsproblemen, som skälver t. ex. i Dan
Anderssons litterära bikt och som ger den på en gång så bittert
mörka och så gripande sköna grundtonen i David Ramms arv och
Svarta Ballader. Men vår diktares kynne är ett helt annat, långt
mindre sammansatt, kluvet och splittrat. Dessa sånger och hymner
återspegla mera ron, klarheten, vissheten än kampen för att vinna
dessa värden. Ljus, tröstande, hoppfull står evighetens himmel över
diktarens väg.
Inte för intet har Jändel i en dikt i Under vårstjärnor sökt fånga
stämningen i Franciscus’ själ. En daggfrisk franciskansk stämning
darrar emellanåt också över de vägar han själv vandrar. Jorden
med dess blommor och susande träd älskar han, sådan den badar
i evighetens sol. I hans själ bor »all världens ömhet», han är
»Människan på vandring», och världen »är hans hem. Har då inte också
han ängslats av tillvarons skenbara förvirring, nöd och oro? Helt
främmande för sådana mörka stämningar är han väl icke. Men till
sist är detta likväl blott krusningar på ytan. Tillvarons djup är
harmoni. Världen är transparent. Bakom allt skymtar han »den
goda makt som strömmar genom världen.»
Det gäller att se Gud genom världens skönhet, säger den själfulle
engelske psykologen och humoristen W. J. Locke på något ställe i
en av sina romaner. På en gång kortare och klarare torde icke
Jändels livsaspekt kunna uttryckas. Rosens friska kalk är för
honom ej blott av jord, den är en evighetens inspirerande symbol. Den
är för skalden »ett ord från Gud».
Och världens skönhet, en spegelbild av evighetens harmoni, manar
människan att bliva ödmjuk, ren, andaktsfull. Därför kan diktaren
i inledningssången bekänna:
Som vän jag nalkas allt och allt mig rör,
en mening, djup och god, i allt jag finner. —
Min hela strävan är att varda ren,
att kunna närmre nalkas hemligheten,
att kunna skilja sanning ifrån sken
och skåda rätt Guds bild i verkligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
