Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Carl G. Laurin. Nordisk konst. Av Axel Gauffin - Tre bekännare. Av Torsten Bohlin - Ragnar Jändel: Sånger och hymner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 LITTERATUR
pularitet medför. Omutlig, sällsynt kvick och lika sällsynt
mångkunnig äger han några av de egenskaper som skaffa gehör och inge
respekt. Han är, när han vill, en folkuppfostrare »ei blöt til Lyst».
Må det förlåtas en av hans vänner som beundrar hans lysande gåvor
och är tacksam för hans rättrådighet i erkännande som klander att
han önskar förf. till Nordisk konst ännu närmare den fullkomlighet
som ingen av oss någonsin når. Axel Gauffin.
TRE BEKÄNNARE
På vissa håll beklagar man med fnysande förakt, alt det »på ett
otäckt sätt luktar kristet i tiden»; och betraktar man den kristna
livssynen såsom en kulturell atavism, kan det inte nekas, att
iögonenfallande företeelser inom vår skönlitteratur — denna för tidens alla
omskiftningar så känsliga värld — på ett slående och intensivt sätt
bestyrka, att den andliga förskämningsprocessen redan hunnit
fortskrida oroväckande långt. Heidenstams siarord i skriften om Modern
barbarism, »att vi gå mot hedendom», en antikens fördjupade
hedendom, synes i varje fall för ögonblicket icke besannas.
De tre bekännare, vilkas senaste verk här skola tagas i sikte, tala
för sin del ett helt annat språk, och även kritiker, som barskt
avvisat deras credo och öppet anfäktat deras förkunnelse, ha
framhållit, att dessa bekännelser likväl måste tillerkännas ett »symptomatiskt
intresse», de äro »tidsdokument», som det inte går för sig att tiga
ihjäl, de äro ofrånkomliga tecken på, att tidens orm ännu en gång
håller på att ömsa skinn.
På Tidens förlag har den unge diktaren Ragnar Jändel nyligen
utgivit en samling Sånger och hymner, en efterföljare även i inre
mening till diktsamlingen Under vårstjärnor (1920) och — om man så vill
— en poetisk transfiguration av programmet i essaysamlingen Vägledare.
Under rubriken Tidens sjukdom har Jändel i denna sistnämnda
samling skrivit några skarpa ord mot nutidsmänniskans linjelösa,
geléartade, opersonliga massliv. Han anför Rousseau: »Den moderna
människan lever alltid utom sig själv» och predikar i anknj^tning
till denna text om den ovillkorliga nödvändigheten av att
nutidsmänniskan går in i sig själv. Vi måste vinna vår egen själ åter,
vi måste bli samvetsvarelser.
Liknande toner äro ju ingen sällsynthet i tiden.
Men si duo idem dicunt, non idem dicunt. Det beror också något
på vem som talar. Inför Ragnar Jändel har man intrycket av alt
stå inför en människa, som — liksom Ivan Oljelund — kan säga sig
ha kommit i ny jord, d. v. s. i en annan jord än den till vilken
traditionen synts hänvisa honom. Den fromma livssynens
traditionella kedja är i vår tid bruten. Inte minst gäller ju detta vår svenska
arbetarvärld, uppammad som den varit vid Spencer, Marx, Häckel,
andra dii minores att förtiga. En antireligiös eller i varje fall
icke-kristlig livs- och världsbetraktelse är i det hela här det traditionella
och naturliga, det normala och självfallna. Även för en ursprung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
