Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Selma Lagerlöf: Troll och människor, andra serien - Elin Wägner: Nyckelknippan - Anna Lenah Elgström: Martha och Maria - Ejnar Smith: Kate Ranke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 59
nas. Den publik, som för ett år sedan betraktade Herr von
Häneke n som ett mästerverk, kan måhända även finna nöje i
Farmor och \7år Herre; för andra däremot torde den vara endast
föga njutbar.
Våra författarinnors bidrag till jullitteraturen kunna även med den
bästa vilja i världen icke rubriceras som särdeles märkvärdiga.
Selma Lagerlöf har i en volym med titel Troll och människor,
andra serien, sammanställt en del smärre arbeten, tillkomna
under de senare åren och delvis direkt framkallade av tidsförhållandena,
men intrycket av det hela är ohjälpligt matt, och man kan knappast
värja sig för en känsla av att den stora sagoberätterskans penna
numera alltför ofta röres mera av vana än av inspiration. — Elin
Wagners novellsamling Nyckelknippan inrymmer ett dussin
småhistorier, några rätt fyndiga och berättade med ett visst humör, andra
åter mer än lovligt obetydliga. Som bidrag till veckojournalernas
och söndagsnumrens förströelsespalter kunna dylika bagateller ha
sitt berättigande, men att trycka om dem i bokform måste anses
minst sagt överflödigt. — Mörkare färger och djupare ton möta oss
i Anna Lenah Elgströms novellsamling Martha och Maria. Tyngst
vägande bland dess berättelser äro de två sista, Det sjungande
barnet och Den sista mouchen, vilka bägge såväl i ämnesval som
behandling visa författarinnans förkärlek för det sällsamma och
ohyggliga. Man önskade blott att detta kompenserades av en
motsvarande känsla för den konstnärliga jämviktsprincipens betydelse.
Nu tycker man sig få nästan för mycket av det goda. Stilen är
också i längden tröttande i sitt ordrika och högspända patos. De
övriga novellerna äro tämligen ojämna; ingen bland dem torde dock
kunna räknas till författarinnans starkare saker, trots enskilda
detaljer av värde. Bäst är den i sin grundtanke originella Marthas
del, svagast den i oäkta legendstil hållna Syndarnas syndare,
förmodligen det sämsta författarinnan över huvud taget skrivit.
Ejnar Smiths nya bok Kate Rån k e är verkligen i ordets egentliga
bemärkelse en roman. Det är en historia om kärlek, äktenskap,
brytningar, försoning, lycka och olycka — med ett ord allt vad man
rimligtvis kan begära av en hygglig förströelseroman å 6: 75. Men
det vore orättvist att tro att den inte ger något mer än detta, ty
det gör den verkligen. Den är ledigt skriven, långt ifrån illa
komponerad och om icke precis spännande dock så pass väl
ihopkom-men att intresset icke slappnar. Att en smula sentimentalitet och
några skäligen banala gottköpseffekter kommit med på köpet får man
kanske icke lägga författaren till last; dylikt hör till genren och kan
svårligen undvikas. Den enda detalj som framkallar några
allvarligare protester är den amerikanskt energiske affärsmannen
generalkonsul Meidel; dylika figurer höra hemma i den enklare
biografdramatiken men ej i litteraturen. Det har emellertid sitt intresse att
iakttaga att just den genre, som representeras av Kate Ranke, trots
allt dock för närvarande otvivelaktigt är på väg att vinna ökad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
