Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den östkarelska krisen. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 PEHR NORRMEN
konflikt mellan Finland och Ryssland: beskyllningar att det är
Finland som »arrangerat» hela det stora karelska bondeuppror
mot bolsjevikerna, vilket först utbröt i Tungue socken i oktober
1921. Faktum är dock, att när Finland på hösten 1920 vid
fredsunderhandlingarna i Dorpat så hårt engagerade sig för den
östkarelska autonomien och slutligen genom uppoffring av
egna trängande intressen lyckades få bestämmelserna om
densamma inryckta i fredsfördraget, detta icke skedde i någon
förhoppning om att en senare chans skulle yppa sig för det
autonoma Karelens förening med Finland. Opinionen i landet
hade som sagt efter 1919 års erfarenheter definitivt resignerat
i den karelska frågan, och det var endast känslan av att man
efter allt som skett dock var skyldig den karelska nationella
rörelsens ledare och anhängare någon politisk upprättelse, som
förmådde allmänheten att under förhandlingstiden stå orubbligt
fast vid autonomikravet. Att det skändliga sätt, på vilket
ryssarna sedan efter fredslutet ignorerade sina karelska
utfästelser, väckte den största förbittring i Finland, är naturligtvis klart,
men härifrån till något nytt väpnat befrielseförsök hade steget
varit mycket långt. Även om känslorna i Finland för
Karelen 1921 varit desamma som 1918—19, så skulle dock ett
sådant företag numera stöta på helt annat motstånd i opinionen
än då. Sedan ett par år var stämningen bland den finländska
allmänheten ingenting mindre än krigisk, och den intresserade
sig ojämförligt mycket mera för försöken att äntligen få
ordning i administrationen i landet och i de förstörda
statsfinanserna, än för några irredentistiska eller nationella tvistefrågor.
Att det uppror som i oktober utbröt i de inre socknarna av
Östkarelen under sådana förhållanden kom som en fullständig
överraskning för den finländska politiken, torde man icke
behöva några vidare sannolikhetsbevis för. Visserligen lär det
vara eit faktum, att den några tiotal man starka
»skogsparti-gängar»-trupp, som först inskred mot det plundrande
bolsjevik-bandet i Maasjärvi by i Tungue och därmed gav signalen till
upprorets utbrott, delvis bestod av från Finland återvända
karelska flyktingar — men blotta faktum, att resningen inträffade
i ett ögonblick, då Ryssland icke var militärt engagerat på annat
håll, och vid en årstid som är den ogynnsammast möjliga för
ett uppror i Östkarelen, fritar väl utan vidare politikerna i
Finland från beskyllningen för delaktighet i företaget. Och här till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
