Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den östkarelska krisen. Av Pehr Norrmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ÖSTKARELSKA KRISEN 41
på Stockholmslegationerna i februari — allt detta hade i
Finland åstadkommit ett återuppflammande av broderskänslorna
från 1918. När därpå i mars 1919 en friskara bildades i
Sor-davala under major v. Hertzens befäl för ett nytt
befrielseförsök, vann idén ögonblickligen stor anslutning. Hundratal av
de s. k. Esllandsfararna — desamma som kort förut med sådan
lysande framgång deltagit i Estlands frihetskamp — samlades
åter under fanorna, och i april 1919 kunde v. Hertzen gå över
gränsen till Olonels med en liten armé, som efterhand växte till
c:a 2,000 man. Efter några snabba begynnelseframgångar, vilka
ledde till staden Olonets’ erövring den 23 april och förde fram
de vita linjerna ända till trakten av Lolinanpelto, blev
emellertid striden stående; bolsjevikerna kastade fram stora styrkor
till Murmanbanans skydd, och på grund av det officiella
Finlands måhända alltför försikliga hållning försvårades i ödesdiger
grad tillförseln av proviant och reserver till friskaran. Men
härtill kom ännu en omständighet, som markerade
befrielsekrigets ideella misslyckande, redan långt innan det militära
misslyckandet blev uppenbart: det utlovade understödet från
karelar-nas egen sida uteblev återigen! Visserligen var det tydligt nog,
att den nationella rörelsen i landet ansenligt stärkts under
inflytande av det bolsjevikiska förtrycket och att alla som på
något sätt kunde räknas till den andliga eliten bland folket
numera utan undantag voro hängivna separatisler — men den
stora massan av befolkningen föredrog än så länge med
gränsbons vanliga sluga försiktighet att först försäkra sig om åt
vilken sida segern lutade, innan den på något sätt tog parti. Väl
upprättades i de erövrade områdena vita skyddskårer, och
enskilda karelska avdelningar kämpade med största utmärkelse
i eldlinjen, men någon stor folkrörelse blev det ej, och på det
hela taget blev expeditionsmedlemmarnas slutintryck av
broderfolket tämligen blandat. Inom trängre kretsar i Finland
fortlevde visserligen ännu intresset för Öslkarelen, men i stort sett
kan man dock säga, att Olonets-expeditionen 1919 tog död på
hela den romantiska irredentismen i landet.
Denna rekapitulation av den karelska politikens tidigare skeden
har varit nödvändig för att man rätt skall kunna förstå
Finlands senare hållning till det östkarelska problemet, liksom
hela absurditeten i den beskyllning, som av sovjetregeringen
åter och åter upprepats under de senaste veckornas våldsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
