Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Harald Hjärne. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD HJÄRNE 9
De »som, avsides från alla skolor och skolaster, vilja öva sig att tänka på
egen hand över vetenskapens egentliga problem bortom den inhämtade lärans
huvudsatser», »kunna, om de mena allvar, inom sig (utan att predika om sig
själva vid marknadsdisken), åtminstone drömma om en aristodiako nia, en
strävan att tjäna det bästa, tjäna sanningen, även om hon aldrig nås, med
sin bästa tankekraft och sin uppriktigaste håg .. . Om de anfäktas av
främmande intressens målsmän, av röda, svarta eller grå demagoger, av
överhetens fullmäktige i ministeruniform eller prästkåpa, av bekymrade
familjefäder och barnafostrare — då tillropa de samfällt sina vedersakare, leende
men med eftertryck, sitt: procul est e profant!
Inför ett sådant arbetes uppgifter är nöjet att följa eller stifta skolor föga
lockande och nästan löjligt. Där bortfalla gradtecknen å mästare och skolarer.
Där finnas endast sökande, som hjälpas åt, var med sitt pund.»
Det är emellertid utsiktslöst att söka giva en bild av Hjärnes
betydelse genom uppräkning av särskilda drag i hans läggning
och verksamhet. Ty framför allt verkade han genom
helhetsprägeln hos sin personlighet, genom att i gestalt, röst, tal och skrift
skapa ett sällsynt enhetligt intryck. Det har talats ganska mycket
efter hans död, ej minst kanske av dem som i övrigt icke voro
böjda att skatta honom särskilt högt, om hans universella,
enastående omfattande och djupgående lärdom. Och det är intet
tvivel att han däri var en av vårt lands och vår tids störste. Han
var den store humanisten, som omspände alla den viljebestämda,
fria mänskliga andens livsyttringar, behärskad av detta enorma
områdes fundamentala villkor och med begränsning endast emot det
»objektiva», naturbestämda, som för honom främst tedde sig
såsom föreställningar hos människan, påverkande henne genom
dessa föreställningar men knappast genom några allmängiltiga,
inneboende egenskaper. Att kalla Hjärne polyhistor är därför både
för mycket och för litet — för mycket, emedan han helt tillhörde
»andens» vetenskaper, och alldeles för litet, emedan ingen kunde
vara mer fjärran från att magasinera disparat vetande utan att
därav söka bilda sammanhängande helhetsföreställningar.
Men man gör på sätt och vis Hjärne orätt också genom att
betona universaliteten företrädesvis just i hans lärdom. Ty lärdomen
var därvid blott ett uttryck för universaliteten i själva hans
väsende. När man ställer honom vid sidan av samtida svenska
kulturbärare — och särskilt Upsala universitet hade för 20 år sedan
en sällsynt imponerande skara sådana att uppvisa — så blir man
nämligen slagen av det så att säga massiva hos Hjärne. Han tålde
vid att betraktas från alla sidor, han var ingen fasad eller kuliss,
ingen detaljmänniska eller specialist, som uppgivit den mänskliga
helheten till förmån för övermänsklig skicklighet på något
särskilt område. Ej för intet var klassiciteteii och särskilt den greki-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
