Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Harald Hjärne. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 HARALD HJÄRNE
Såsom redan antytts sammanhänger den på ett egendomligt sätt
med det starka pliktbegreppet: ingen och intet,står så högt, att
det ej skall tåla prövas. Vad den kritiska genialiteten betyder för
historikern inser väl var och en, ty historieforskningen består till
stor del just i själva arbetet att fastställa »wie es eigentlich
gewe-seii». Men dessutom är just samma kritiska läggning, när den —
med Erik Hedéns träffande formulering — är buren av ett
starkt temperament, en nyckel till ungdomens förtroende. Och
cletta förtroende visste Hjärne att tillgodogöra sig i den
vetenskapliga historieforskningens tjänst. Först med honom förefaller den
metodiska källprövningen ha blivit den självskrivna
utgångspunkten för de unga historikernas vetenskapliga arbete, och man
behöver blott jämföra själva greppet på problemen, avhandlingarnas
uppställning och utrustning med vetenskaplig apparat, före och
under Hjärnes tid för att förstå insatsens betydelse. Han var också
skapare av seminariearbetet vid de svenska universiteten, vilket
lör en senare generation ter sig som förutsättningen för
självständigt vetenskapligt arbete från studenternas sida.
Emellertid sträckte sig betydelsen av hans kritiska läggning och
hans betydelse som ungdomsledare långt utanför det rent
fackmässigt historiska, och särskilt kan man aldrig nog högt skatta hans
djärva, dogmfria, hänsynslösa prövning av allt och alla,
bildstor-meriet mot alla försök att klavbinda vetandet genom färdiga
system, mot att göra vetenskapliga »skolor» härskande över själarna.
»Den samhällsnyttiga flitens redbara arbete kräver sin utrustning
genom vigt användbara läxor, och läxans grundval är dogmen,
den fastställda läran, som ej vidare hinner prövas utan måste
raskt inhämtas och f ramtes», sade han i sin artikel Akademiska
skolor (1898); och vad han genom denna sin behandling av det
vetenskapliga arbetets problem betydde i 1890-talets Upsala kan
knappast överskattas —- det är ingen överdrift att den »Alinska
skolan» därigenom fick dödsstöten i studenternas medvetande.
Av andra orsaker och i ändrad betydelse har läxläsningens anda
nu på nytt inträngt även i vårt lands humanistiska studier, som
förut varit jämförelsevis fredade därifrån, och vi sucka efter den som
ånyo kan skapa vidgade förutsättningar f or f ritt vetenskapligt arbete.
Över huvud taget torde det vara svårt att överskatta Hjärnes
patos för själva sanningssökandet, fastän han mindre ofta talade
därom än om åtskilligt annat. Just hans nyss citerade artikel är
emellertid en sanningsforskningens Höga Visa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
