Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Diplomater. En episod från en älgjakt i Norrland. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hundarna hade också mönstrat varandra. Den ovälkomna
konkurrensen gick dem ej mindre hårt till sinnes, och de dröjde
ej att göra upp saken: det blev genast slagsmål. Vi fingo i sär
dem, den gamle bonden satte sig på en tuva och tände en pipa,
vi andra letade fram något ätbart ur ryggsäckarna. Den
främmande hunden lade sig lydigt till ro, men valpen morrade och
reste rygghåren.
»Kan är bara ung än», urskuldade jag.
Den gamle bonden nickade och drog valpen till sig. Så
började han med djup sakkunskap granska honom. Det var ej
fråga om rasrenhet och utseende — den som fäster sig vid
sådant vid hundköp får skylla sig själv, då han kommer i skogen.
Om ett djur duger där, det ser man på andra märken, och den
i dem invigde kan mången gång i den simplaste byracka
igenkänna den benådade jakthunden. Hos valpen här var mycket
inte så illa. Gommen hade den svärta, som vittnar om jaktlust,
näsbroskets längd röjde fint väderkorn, morrhårens ställning,
trampdynornas form och många andra tecken lovade gott. Men
huvudet var betänkligt. Det var litet för kort och tjockt,
med kullrig panna. En hund med sådant huvud är för ivrig,
han blir lösmynt i skogen — en tråkig oart, som skrämmer
villebrådet, tvingar jägaren att löpa hit och dit i fåvitsko och
gör det nästan omöjligt att gå med hunden lös, om
jakträttsförhållandena äro oklara... Jag fick sedan många gånger
anledning att erinra mig denna karaktäristik, så riktigt voro de
egenskaper angivna, som så småningom skulle utvecklas hos
djuret. Blott ett var att tillägga, att den sinnets livlighet, som vid
jakt var ett fel, hemma och på färdevägar gjorde denna hund
till ett ständigt underhållande, i stort som smått vaket
deltagande sällskap.
»Är han inte från...», avslutade den gamle sin granskning
— och han nämnde en socken, där traktens jägare gärna köpte
sina fågelskällare och älghundar.
»Jag kan se det på bakbenen», tillade han förklarande, »de
äro lika vår hunds.»
Denne var en kraftig bastard mellan stövare och
Norrlandsspets, ett av dessa djur, som stundom med spetsens egenskaper
förena harhundens uthållighet och därför äro omtyckta i
trakter, där älgarna äro oroade och gärna gå långt undan samt
måste drivas fram med fart till den lurande skytten, om de ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
