Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Diplomater. En episod från en älgjakt i Norrland. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonstans, och det var helt visst de senaste årens
latifundiebildningar man hade att tacka för att det fanns någon enda älg
kvar på bondskogen. Men det mindes man aldrig gärna, och
minst av allt erkändes det under jakttiden, när det efterlängtade
bytet undgick en bakom bolagsskogens bevakade gränser. Och
så kom som sagt herrarnas älg bort, innan de fingo skott på
den.
Söndagen efter denna livligt dryftade händelse foro några
bönder, som höllo ihop i ett älglag, på familjeutfärd. Det var
allvarliga, strävsamma människor, litet frireligiöst sinnade som
många på trakten. De höllo förstås strängt på vilodagens helgd,
men det kunde ju ej vara något ont i att unna sig en liten
åktur en vacker höstsöndag, medan man ännu hade något kvar av
sommar och värme. Av en tillfällighet kom jag på kvällen att
titta in hos en av deltagarna i utflykten. Man hade just spännt
ifrån, hästen var inledd i stallet men trillan stod ännu kvar på
gården. Där var en hel del folk samlat, man underhöll sig om
ortens händelser, om skörden och annat dylikt. Jag hade en
hund med mig, en bortåt årsgammal valp av norrlandsras, en
liten livfull, robust och nyfiken tingest, som måste se allt
och undersöka allt. Som en pil for han upp i trillan och
började med besynnerlig iver nosa bland fållarna och under sätena.
Men han kom ännu fortare ned igen. Man borde ej låta djuren
stöka till bästa trillan, menade bonden.
»Han är bara ung än», urskuldade jag. »Han fick åka, då
jag var efter honom, och fick kanske lust på det då.»
»Ja», tog någon i sällskapet upp, »det är märkvärdigt med
hundar, då de en gång fått lust på att åka». Han hade förra
vintern varit borta på skogen, där var många hästar och man
körde ned timmer till älven. En stor hund kom och hoppade
upp på lasset. Så snart det stannade, satte han av inåt skogen
men bara för att möta nästa lass och följa med det. Så höll
han på dag efter dag, så länge körningen varade.
Talet gled in på djurens själsliv, litet var hade något att
berätta, och så förgick aftonen under ett livligt samspråk, där
varken det sällsamma, det roande eller det djupsinnigt allvarliga
i det rika ämnet lämnades oberört.
I mörkningen kom bud till mig från älgjägarna. Man skulle
ut i skogen dagen därpå, ett par skyttar skulle gå i en vid bukt
med hunden för att söka efter spår och sedan sluta till det övriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
