Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 10. 1921 - Den Ranftska teaterregimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 DAGENS FRÅGOR
omsorg. Det är i själva verket rent häpnadsväckande att se med vilken
mängd av dylika alster vi under årens lopp genom hans förmedling
blivit lyckliggjorda. Går man däremot över till den art av dramatik
som syftar något högre än till att tillfredsställa det rena
förströelsebehovet, är det icke så alldeles väl beställt. Visserligen söker
direktör Ranft att på förhand avväpna kritiken genom att påpeka,
att han givit åtskilliga klassiska författare — under trettio år ha
således på hans scener givits nio dramer av Shakspere, tre av Schiller,
två av Moliére och ett av Holberg. Man kan emellertid härvid knappast
undertrycka den reflexionen att det måhända varit klokast av direktör
Ranft att icke insistera på denna punkt, ty svårligen lärer någon
annan än han själv känna sig imponerad av dessa siffror. Skulle
någon minnesgod kritiker därtill vara obarmhärtig nog att påminna
om, hur dessa klassiska dramer givits, vore det ändå värre; det torde
vara nog att påminna om exempelvis Julius Caesar eller Orléanska
jungfrun, vilka bägge framfördes på ett sätt, som knappast vittnade
om att kraven på konstnärlighet legat chefen särdeles varmt om
hjärtat. Att det dessutom finnes andra klassiska författare än de ovan
anförda, att Shakspere skrivit flera än nio och Schiller mera än tre
dramer är en detalj, som måhända även ej utan skäl skulle
framhävas, ehuru författaren till Min repertoir förmodligen anser dylika
antydningar både överflödiga och taktlösa.
Emellertid är det vid bedömandet av den Ranftska teaterregimen
i dess helhet alldeles överflödigt att fästa sig vid detaljer; varje
teaterintresserad stockholmare, som vill göra sig mödan att tänka efter,
vet ändå mer än väl hur saken ligger, och granskningen av
repertoir-listorna i författarens försvarsskrift endast stärker det av den
praktiska erfarenheten redan givna intrycket. Direktör Ranft är, och det
är lönlöst både för honom själv och hans tjänstvilliga pressapologeter
att försöka förneka det, en affärsman i teater och ingenting annat.
Symbolen för hela hans verksamhet är Svenska teaterns ridå med
dess för teaterns ägare förmodligen ganska inbringande annonser från
restauranter och champagnefirmor. Att, som välmenande
sedlighetsintressenter ofta gjort, beskylla honom för medvetna och
systematiska försök att undergräva den offentliga moralen är emellertid
att tillägga honom ett syfte som är honom alldeles främmande; han
spelar slippriga farser blott därför att publiken vill så ha, och om
den stora allmänheten folie på den idén att i stället favorisera
fosterländska skådespel, problemdramer, samhällssatirer eller vad det vara
månde, skulle han med samma lättvindiga flotthet tillmötesgå dess
önskningar. Han levererar med hjälp av sitt levande material de
varor som publiken önskar, ingenting annat, och man måste medgiva
att han med sina utgångspunkter härvidlag endast handlar fullt
följdriktigt. Affär är affär, och om det rör sig om spannmål, sill, fläsk
eller teater är för den borne affärsmannen alldeles likgiltigt. Det är
därför knappast mot direktör Ranft som angreppen böra riktas;
däremot kan man knappast ha ord av klander nog starka för den publik,
som trettio år igenom understött hans teatergeschäft och tillåtit att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
