Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världsgåtan utan ägnar sig åt lösningen av den situation, som
skapades med Versaillesfreden, vilken är ett starkare faktum än
den marxska doktrinen. Ordet klasskamp använder man också
mera sparsamt, ty man vill inte spärra propagandavägen till de
mer och mer proletariserade folklager, statsbetjänte, små
räntetagare, handelsbiträden m. fl., för vilka slagordet klasskamp ännu
innehåller något avskräckande. Man kodifierar den obestämda
opportunism som kom på modet efter revolutionen och skapar
ordet »Gemeinwirtschaft» — ett ord som kan betyda allt och
intet.
Det är självklart, att man icke kan göra några profetior om
utvecklingen hos de socialistiska grupperna. Marxismen
släpar man med sig som teori, man saknar nog mod att ge den
avsked och nog fantasi att skapa något nytt. Emellanåt bryter
det medvetandet igenom att den materialistiska
historieuppfattningen, fastän användbar som hjälpreda, icke gör rättvisa åt
samhällets bärande och bestämmande krafter. Det avgörande
är emellertid, om socialismen kan få praktiska traditioner, och
detta beror i sin ordning på Tysklands öde efter världskrisens
slut. Så mycket är tydligt, att den specifikt revolutionära
energien försvunnit, delvis redan fått vika för en resignerad
likgiltighet och ånyo kan väckas till liv endast genom de
högerradikala kretsarnas dårskaper. Detta framgår tydligt av
Kappkuppen och Erzbergers mord. Tron att proletariatet isolerat
skulle spontant kunna verka statsbildande och kulturskapande
är död och begraven eller predikas åtminstone ej längre av
andra än några få dogmtroende. Å andra sidan bli också
ickesocialister allt mer övertygade om att det vore ett ödesdigert
missgrepp att befria socialdemokratien från ansvar och låta den
återgå till den radikala opposition, där den trots sin stora massa
ingenting positivt uträttade till statens gagn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
