Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Moskva)-internationalen. Vid juni-valen 1920 hade de stor
framgång på majoritetssocialisternas bekostnad, vilket förmådde dessa
att utträda ur regeringen, så att de sedan sommaren 1920 icke
äro representerade i riksregeringen.
Emellertid stod till vänster om de oavhängiga det
kommunistiska partiet, som redan vid januari-oroligheterna 1919
förlorat sina ledare Liebknecht och Luxemburg. Partiet hade icke
dess mindre fortfarit att vara en aktiv förpost för sovjets
revolutionära planer och hade lyckats att få åtminstone två
riksdagsmän, Levi och Clara Zetkin. Det gällde nu vilken av de
båda vänstergrupperna som skulle accepteras av Moskva: Lenin,
Radek och Trotskij fordrade obetingad underkastelse, och det
betydde för de oavhängiga icke endast en skilsmässa från deras
mest ansedda teoretiker såsom Kautsky och Hilferding, utan
också ett uppgivande av fackföreningarna, inom vilka de delvis
vid sidan av högersocialisterna hade makten. I Moskva
avvisades de snöpligen och några få månader efter sin valseger
sönderföll den oavhängiga socialdemokratien på parollen från
Moskva. Detta är kanske det bedrövligaste kapitlet i den tyska
socialdemokratiska arbetarrörelsens historia: det var inte längre
fråga om någon förklaring av socialismens väsen och karaktär
utan blott om huruvida man själv skulle behålla den taktiska
ledningen eller överlämna den åt en främmande makt, som själv
kämpar för sin självhävdelse med alla slags våldsgärningar.
Genom att majoriteten på partidagen i Halle slöt sig till
kommunisterna, blev detta parti ett slags parlamentarisk
maktfaktor.
Men icke heller kommunisterna kunde länge glädja sig åt
framgången. Arvet efter Liebknecht hade icke obestritt tillfallit
dem. Det kommunistiska arbetarpartiet tävlade om att göra sig
gällande vid sidan av dem. Först på våren 1921 utbröt dock
den inre krisen inom partiet, då den blodiga påsken firades i
det medeltyska brunkolsdistriktet, och kommunisternas förre
chef d:r Levi uttalade sig offentligt emot kupp-metoderna. Han
blev förklarad i akt, och med honom alla hans anhängare, och
sedan dess företer det förenade kommunistpartiet en bild av
personliga maktstrider, söndrat som det är i kotterier, upptaget
av att utesluta och träda ut ur partiet, utan ledare och endast
med tanke på provokationer. Det har ingenting att hoppas, om
icke en större politisk spänning skulle hjälpa det ur detta inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
