Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle den föra socialismen ut i livet. Nu ägde den makten
men gjorde ändå ingenting. Som skäl härtill skyllde dess
teoretiker på stridigheterna inom partiet eller på kriget eller på
landets förstörda ekonomi. Alla dessa skäl stå i rak strid emot
deras gamla katekes, som förkunnade katastrofteorien,
proletariatets enighet och socialismens uppbyggande ekonomiska
förmåga.
Ingen visste längre riktigt vad socialism var, och ingen hade
egentligen så noga vetat det, möjligen med undantag för vissa
journalistkretsar. Många arbetarlag trodde, att man bara
behövde bemäktiga sig fabrikerna. Erfurtprogrammet
proklamerade »samhällets övertagande av produktionsmedlen» —
men vem är samhället? Är det staten? Man tordes inte jaka
till denna fråga, ty då skulle ju posten och järnvägarna redan
vara »socialistiska» näringar och arbetare och tjänstemän ändå
inte befriade från »mervärdets» förbannelse. Alla möjliga förslag
väcktes och korsade varandra men utan resultat, och
diskussionen pågår alltjämt utan att någon klarhet vunnits.
Detta förnekas heller icke av kunniga socialister. Många göra
en dygd av nödvändigheten och mena som Kautsky, att
kapitalismen måste återföra ekonomien till ordning och skaffa
produktionsmöjligheter. Aldrig har kapitalismen i lära och leverne
firat sådana orgier som medan en socialistisk finansminister
gjorde fåfänga försök att besvärja alla dessa lössläppta andar.
Partiet insåg nog, att Erfurtprogrammets formler voro omöjliga,
men dess bästa huvuden, som sutto i
»socialiseringskommissionen» eller programkommissionen, drogo åt olika håll, och
massan jublade, både då den ene kallade Wissells nationella,
centralt ledda s. k. Planwirtschaft för socialism och då den andre
endast ville rubricera detta system som en stelnad kapitalism.
I januari 1919 hade majoritetssocialisterna fått en stor numerär
tillökning, hundratusen nya medlemmar hade gått in i de av
dem styrda fackföreningarna, men regeringens arbete förföljdes
av otur. Ett par gånger hade socialdemokratien måst gå i
breschen för sin försvarsminister Noske, som i statens intresse
omintetgjort några revolutionära kupper. De oavhängiga hyste
förhoppningar att bli socialdemokratiens arvtagare. De hade
blivit mer och mer radikala i sin opposition, och som
konsekvens av sin kamp mot Weimar-författningen hade de på
partidagen i Leipzig 1919 bundit sig vid rådssystemet och den tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
