Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - 400-årsminnet av Luther i Worms. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 NATHAN SÖDERBLOM
kades Luther av det kejserliga edikt, som nuntien Aleander
lyckats åstadkomma. Enligt detta edikt skulle han icke
mottagas i Worms utan annorstädes, och hans enda ärende skulle
vara att återkalla. Härolden frågade: »Herr Doktor, vill ni resa
vidare?» Luther var rädd och darrade, berättade han senare,
men svarade, att även om han redan var bannlyst, han skulle
fortsätta i tillit till kejsarens lejd. Vad som väntade honom
efter slutad förhandling, då kejsarens lejd också var utlupen,
därom kunde intet tvivel råda.
Men folkets hänförelse var upptänd. En samtida berättar:
»När Luther drog in i en stad, skyndade man honom till
mötes för att se undermannen, som var så djärv, att han tordes
lägga sig emot påven och hela världen.» I Erfurt tog han
härbärge bakom samma klosterport, som 16 år tidigare enligt hans
förhoppning skulle ha skilt honom från livets ävlan och strid
och samtidigt från hjärtats ångest. Trots påvens bann och
förbudet att predika under lejden talade han i klosterkyrkan om
lärjungarna och Tomas. Under predikan knakade det i en
läktare för mängdens skull. Alla trodde, att läktaren skulle störta
in. Några slogo ut fönster och ville hoppa ut på kyrkogården,
men Luther tröstade dem och stillade skräcken: »Våren stilla,
kära ni, det är djävulen som ställer till otyg, våren stilla, det
är ingen fara.»
Ondskans makter voro honom underdåniga. Det kom gärna
in en klang från evangelierna i skildringarna från denna färd. En
berättelse lyder: »Han näpste djävulen, och det vart alldeles
tyst.» En man som var med, tillägger: »Detta var det första
tecken, som Luther gjorde, och hans lärjungar trädde fram och
tjänade honom.» Luften var laddad med förväntningar. Hade
Luther varit mindre klar och ärlig i sin ödmjukhet och hade
de evangeliske varit mindre noga med sanningen, så hade
folkfantasien fått spinna sin gyllene tråd, och kyrkan hade insatt i
sin kalender ännu en saga om under och tecken, lika grann
och folklig som trots någon äldre helgonlegend.
Även från Götha berättades det om tecken och under: »Då
Augustinkyrkan var full med folk, rev djävulen efter
predikan några stenar från kyrkgaveln som ligger åt stadsmuren.
De hade suttit fast i 200 år, och äro» — enligt Myconius —
»intill denna dag icke inmurade igen.»
Men vännerna voro ängsliga- Den bigotte unge kejsaren visste,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
