Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1921 - Erik XIV:s sinnessjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 197
Historisk-psykiatrisk studie (Sthlm, Hugo Gebers förlag, 1920.
198 s., 11 pl. — Kr. 16) kunnat avvinna den olycklige Vasakonungens
sjukdomshistoria väsentligt nya och ytterst givande resultat. Ämnets art
har i förening med författarens allvarliga forskning, fackinsikter,
mänskligt varma uppfattning och framställningsförmåga gjort arbetet till
en av höstens mera uppmärksammade boknyheter. Det intresse,
varmed undersökningen mötts, är så mycket mer motiverat, som
tidpunkten för dess framträdande var väl vald: psykiatriens
utveckling hade otvivelaktigt gjort en förnyad genomarbetning av det så
ofta och så noggrannt utforskade materialet till en trängande uppgift.
Att så var förhållandet, erkännes säkerligen efter bokens
genomläsning gärna av alla dem, som mer eller mindre tanklöst i talet
om »det heta och pockande Vasablodet» sökt ett uttryck för det dystra
och beklämmande faktum, varom här är fråga. För de flesta har
väl talesätt som det nyssnämnda framstått snarast som en mer eller
mindre poetisk omskrivning för den nervernas anspänning, som så
uppenbart varit ett för Vasarna gemensamt arv. Mindre ofta har
det måhända hågkommits, att de nötta fraserna utgjort
reminiscenser av ett förklaringsförsök, som en gång motsvarat vetenskapens
ståndpunkt och som möjliggjort en tolkning av det hithörande
företeelsekomplexet, vilken otvivelaktigt var ganska restlös, även om den
ej var mindre provisorisk än den arbetshypotes, på vilken den stödde
sig. Blodets hemlighetsfulla blandning har ansetts ge klaven till de
hämmande och mörka drag, som hos den högtbegåvade
konungafamiljens olika medlemmar kämpat med de positiva och nyskapande
egenskaperna, medan den sjukliga urartningen mer eller mindre
medvetet tolkats som den självförvållade följden av individens
utsvävningar och obehärskade lustar. Det behöver ej sägas, att det är
på denna punkt, den modernt utbildade psykiatrikern reagerar. För
honom är sjukdomsförloppet en naturnödvändig process, vars
lagbundna förlopp han söker klarlägga genom ett studium av de yttre
och inre orsakskedjornas samspel.
Det största allmänna intresset i förf:s utredning tilldrager sig
måhända hans diskussion om ärftliga anlag såsom grund för Erik XIV:s
sinnessjukdom. Han avvisar, som det synes på goda grunder, den
allmänna föreställningen, att det ödesdigra arvet skulle härröra
från Eriks mor, Katarina av Sachsen-Lauenburg. I stället
sammanställas en rad fakta, som alla med största sannolikhet tyda på att
anlag för vansinne voro ärftliga inom Vasahuset. Någon anledning
att betvivla detta resultat finnes väl knappast. De flesta torde väl
även efter det allmänna uppfattningssättets — här som alltid
dröjande — anpassning efter förskjutningarna i den vetenskapliga
åskådningen ha varit alltför väl förberedda på en sådan lösning av
problemet, för att den skulle framstå som egentligen uppseendeväckande.
Den tolkning av Vasaarvets mörka gåta, som den medicinska
vetenskapen numera bjuder, har i regel ännu ej präglat de historiska
framställningarna. Docenten Wigert uppkastar därför frågan,
huruvida den svenska historievetenskapen »— fången i vrångföreställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
