Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Några synpunkter på svensk tullpolitik. Av Arthur Montgomery
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glädja sig åt någon verklig popularitet vare sig bland
protektionister eller frihandlare. Och en traktatpolitik av den art, som
Tyskland tillämpade sedan 1902, måste alldeles speciellt väcka
motvilja hos mera frihandelsvänliga element. Tyskland hade
förberett sig till de kommande traktatförhandlingarna genom
höjningar i tullsatserna och genom en utsträckt specialisering
av de olika varurubrikerna. Härigenom avsåg man dels att få
ett rikligt kompensationsmaterial till underhandlingarna och dels
att ge sina eftergifter det minsta möjliga omfång. Systemet ledde
naturligtvis därhän, att även motparten vidtog liknande
försvarsåtgärder. Så blev även förhållandet här i Sverige. Traktaten
av 1906 var endast avsedd att vara ett provisorium, som skulle
ge oss tid att skärpa och fullständiga vår tullpolitiska rustning.
Skapandet av en dylik tullpolitisk krigsberedskap var ett av
huvudsyftena vid den revision av svenska tulltaxan, som
påbörjades 1906. Resultatet blev en ytterst invecklad specialisering av
varurubrikerna och en kännbar stegring av tullskyddet på en
mångfald områden.
Det var med stöd av denna nya tulltaxa, som Sverige 1910
åter trädde i underhandling med Tyskland, och resultatet blev
traktaten av 1911. Om man då blickar tillbaka på vad de båda
länderna ömsesidigt vunnit genom traktatpolitiken, kan det
svårligen bestridas, att resultatet var skäligen magert. Vid
underhandlingarna 1906 hade Tyskland mött med sin nya, skärpta
tulltaxa, och i speciellt vederlag för de svenska eftergifterna
hade i de viktigaste fallen endast beviljats en nedsättning av de
tyska tullarna, som ej understeg de gamla tullsatserna utan
tvärtom i åtskilliga fall översteg desamma. Sverige, som endast
kunnat stödja sig på sin gamla, omoderna tulltaxa, hade med
nödvändighet haft en svår position vid denna köpslagan. 1911
däremot var ställningen förändrad, och de tullnedsättningar, som
Sverige nu beviljade, voro till stor del av samma art, som de
Tyskland beviljat 1906. Facit av traktaterna för båda parterna
blev därför: försämrad ställning för exporten och ökat skydd
för den inhemska marknaden.
Man torde därför med full rätt kunna påstå, att från
svensk synpunkt sett traktatpolitiken hade sin största betydelse
för vår egen tullagstiftning. Skärpningarna i vår egen tulltaxa
hade otvivelaktigt mera djupgående verkningar för vårt
ekonomiska liv än de till en stor del skenbara mildringarna i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
