Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av regeringen bland tre av landstinget på förslag uppförda. Om denna
»kommunale landshövdings» och hans landskapsnämnds befogenheter stadgas blott,
att dit »skall från landshövdingen och länsstyrelsen överföras all sådan
ämbetsbefogenhet, som ej i riksenhetens intresse prövas nödvändigt kvarlämna hos
de sistnämnda.» Även här tänker man sig väl likformighet i
befogenhetsfördelningen med vad Tulenheimokommittén ämnar föreslå. Landstinget behöver
naturligtvis pengar för sin förvaltning och skulle därför dels få rätt att
fastställa särskilda skatter, dels årligen erhålla bidrag av statsmedel i proportion
till landskapsområdets del av landets hela befolkning. Meningen vore att
uppbära landstingsskatten utan särskild apparat samtidigt med krono- eller
kommunalskatterna.
Fjärde kapitlet behandlar det föreslagna landskapsförbundets självstyrelse.
Dess organ skulle bli en årligen sammanträdande förbundsdag, vald genom
allmän rösträtt, och ett av förbundsdagen utsett förvaltande förbundsråd under
ledning av Svensk-Finlands ståthållare, som skulle utnämnas av republikens
president bland tre av förbundsdagen på förslag uppförda. Förbundsdagens
befogenheter anges negativt, i det att därifrån undantagas vanlig
rikslagstiftning och förordningsmakt i 10 uppräknade kategorier av ärenden. Underlaget
för denna anordning är, som man lätt finner, Ålandslagen, och den lokala
lagstiftningsbefogenhet, som man vill uppdraga åt förbundsdagen, torde ej så
väsentligt gå utöver den, som regering och riksdag, utan att därmed ha ansett
sig offra riksenheten, erbjudit Ålands landsting. Presidentens vetorätt — utom
då förbundsdagen efter högsta domstolens hörande befunnits ha överskridit sin
befogenhet — är emellertid här inskränktare än enligt Ålandslagen, i det att
en efter nyval av förbundsdagen andra gången oförändrad antagen lag skulle
bli gällande även utan presidentens samtycke. I de ärenden, som ej i
grundstadgandena uttryckligen förbehållits rikslagstiftningen, skulle dessutom ny, för
riket utfärdad lag tillämpas i Svensk-Finland först sedan den av förbundsdagen
antagits. Till förbundsdagens lagstiftningsområde skulle höra mestadels
ekonomiska frågor, bl. a. så viktiga som expropriation, jordlegolagstiftning, grunderna
för den kommunala rösträtten samt arbetarförsäkrings- och
arbetarskyddslagstiftningen. Nödiga inkomster skulle erhållas genom särskild beskattning och
statsbidrag enligt samma regler som för landskapen.
Inom Finlands Svenska Folkting yppades betänkligheter mot hela denna
krönande avslutning på landskapssjälvstyrelsens byggnad, och en minoritet
röstade för det s. k. alternativet B, som ej gick utöver landskapsområdena. I
det segrande alternativet A insattes i sista stund med hänsyn till dessa
betänkligheter en paragraf om att hela kapitlet om förbundsdagen o. s. v. först skulle
börja tillämpas »sedan de fyra landskapens landsting vid gemensamt
sammanträde med enkel röst pluralitet så beslutat». Man tyckes vid paragrafens
formulering ej ha räknat med den dock ej alldeles otänkbara eventualiteten, att
Ålands landsting, om Åland förbleve under Finland, surmulet hölle sig utanför
det hela.
Självstyrelseförslaget är — som även ovanstående
sammanträngda och ofullständiga referat torde visa — mycket
konsekvent och sinnrikt uppbyggt med skicklig anpassning dels till
Tulenheimokommitténs väntade grundlinjer för allmän
förvaltningsdecentralisation och dels till Ålandslagens prejudikat på
den home rule en riksdel redan förklarats utan riksenhetens
sönderbrytande kunna erhålla. I stort sett har det också, inom
Finlandssvenska politiska kretsar, i den mån man där hunnit
sätta sig in i dess ej alltid så lätt överskådliga bestämmelser,
vunnit rätt allmän anslutning. Den kritik jag på sina håll även
där hörde, gick förnämligast ut på att förslaget förutsatte ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
