Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Genèvemötets resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 73
var, att underlåtenhet att rösta räknades som frånvaro och att vid
fastställande av enhällighet eller majoritet endast de röstande togos
i betraktande. Regeln om enhällighet för beslutens giltighet ledde
naturligtvis till ett ständigt kompromissande och ofta till betänkligt
förtunnande av de föreliggande förslagen, och vid ett par ömtåliga
frågor tog församlingen ej ut sin falla beslutsbefogenhet, utan gjorde
beslutens giltighet beroende av vederbörande staters efteråt följande
ratifikation. Någon klar avgränsning av rådets och församlingens
inbördes kompetens kunde ej åstadkommas, och särskilt vid
mandatfrågans behandling kom rådets krav på godtycklig övermakt
fram på ett ganska stötande sätt. Ett fattigdomsbevis var även, att
församlingen måste till nästa års session uppskjuta det definitiva
reglerandet av en formellt så pass enkel sak som bestämmelserna
om utseende av rådets icke-permanenta medlemmar och
mandatlängden för dem. Ej heller kunde man enas om den ömtåliga
fördelningen på de enskilda förbundsmedlemmarna av
bidragsskyldigheten till förbundsarbetets kostnader, utan man fick även därvid nöja
sig med ett provisorium.
I förbundet upptogos sex nya stater, så att medlemsantalet steg
från 42 till 48. Frågan om Tysklands upptagande kom formellt ej
före, men om en tysk anhållan förelegat, så hade den sannolikt till
följd av Frankrikes omedgörlighet sprängt förbundet. Däremot
upptogos Österrike och Bulgarien, ett prejudikat på att deltagande i
världskriget på den förlorande sidan åtminstone icke i och för sig
diskvalificerar för medlemskap. Finlands, Luxemburgs och Costa
Ricas inträde kunde svårligen vägras i ett förbund, där Liberia är
fullmyndig medlem, och med upptagandet av Albanien beseglades den
kloka begränsning Italien numera ålagt sin Balkanpolitik. Avslaget
till Armenien efter alla oratoriska löften om hjälp var ett formligt
»skolexempel» på förbundets maktlöshet. På samma sätt var det
nekande svar, som gavs åt alla randstaterna från Estland och bort
till Aserbeidjan, endast den logiska konsekvensen av förbundets i
ögonen fallande oförmåga att rörande dessa stater vid eventuella
anfall från Rådsryssland inlösa den garantiförpliktelse för deras
oberoende och integritet, som förbundsaktens artikel 10 medfört, om de
nu upptagits. Ett framsteg var emellertid, att avslaget ej
motiverades med några hänsyn till gammalryska emigranters drömmar om
det forna ryska rikets återställelse. Klen och platonisk var den
tröst, som erbjöds de utestängda randstaterna i form av delaktighet
i förbundets tekniska organisationer (för bekämpande av vit
slavhandel, tyfus i Polen o. s. v.).
Genévemötets båda stora frågor gällde avrustningen och den
internationella domstolen.
Resultatet i av rustning s f råg an var, som Balfour efter hemkomsten
erkänt, synnerligen klent: en rad resolutioner och
kommissionsuppdrag på frågans utkanter och en tveksam, dessutom illa formulerad,
vceu. om maximigräns för den närmaste tidens försvarsbudgeter,
en from önskan, som ej ens i sin upprepade gånger utspädda form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
