Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Skolreformerna och den klassiska bildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 DAGENS FRÅGOR
docenter i Lund. 114 svar inkommo, och i Pedagogisk tidskrift
1920 sid. 161 ff. har fil. mag. Gunnar Carlsson givit en intressant
översikt av dem. Den första frågan — kan latinundervisningen
inskränkas? — besvarades nekande av 95 akademici (12 teologer, 7
jurister, 14 medicinare, 35 humanister, 17 naturvetenskapsmän och
10 emeriti). Jakande svarade l medicinare, l humanist och 2
naturvetenskapsmän. Den andra frågan — böra elementära latinkunskaper
ingå i all gymnasiebildning? (således även realisternas!) —
besvarades med jå i 70 svar, medan 35 svar voro nekande. Att märka
är därvid, att 16 naturvetenskapsmän och 14 medicinare bejakat
denna fråga (mot resp. 8 och 5 nekande). Den tredje frågan slutligen
— om förstärkt klassisk undervisning vid ett visst antal läroverk —
besvarades jakande av 68, nekande av 22. Till de här anförda talen
komma sedan obesvarade frågor i endast delvis ifyllda formulär.
Allt sammanlagt har emellertid 80 % av de svarande bestämt avvisat
varje tanke på inskränkning av den nuvarande latinundervisningen,
under det att 3 X ansett en sådan möjlig! Därvid är även att
märka, hur en granskning av siffrorna i Pedagogisk tidskrift på flera
punkter visa hän på eit större intresse hos de yngre. Särskilt gäller
detta om den vittsyftande frågan n:r 2.
Ett klarare vittnesbörd kan ej begäras. Kraftigt understrykes det
även av erfarenheter från Norge. Där fanns som bekant vid den
stora anstormningen mot latinstudiet ej motståndskraft nog att som
hos oss dock rädda något av klassisk bildning åt landets studenter.
Latinlinjen blev 1896 avskaffad, dock med rätt för konungen att med
stortingets samtycke bestämma om tvåårig latinkurs vid vissa
gymnasier. Grekiskan avskrevs helt. Redan 1913 var marken beredd
för direkt aktion mot detta i sanning dyrbara experiment, som ställt
generation efter generation av studenter i en egendomligt begränsad
särställning inom sin samtids bildningsliv. 1919 beslöts utan debatt
en ny latinlinje av stortinget i Norge: tre års latinstudier i
gymnasierna och — frivilligt — grekiska under de två sista åren (till
en början vid landets fyra katedralskolor och ett landsgymnasium).
Höstterminen 1920 trädde detta i verkställighet. Därmed har utom
vad som i övrigt vunnits också grekiskan ånyo blivit examensämne
i den norska språkligt-historiska ämbetsexamen, varifrån den 1896
förvisades. Dessa fakta tala onekligen ett tydligt språk. »Ett
europeiskt kulturland har», som professor Gunnar Rudberg
framhåller i Pedagogisk tidskrift 1920, »erkänt sig behöva den klassiska
bildning, som man trodde sig ha råd att avskaffa i slutet av förra
seklet, tack vare en koalition mellan krafter av mycket olika art och
värde».
Vi i Sverige ha förvisso ej rätt att bortse från denna dyrt vunna
erfarenhet. Återinförandet av latingymnasiet i Norge utgör —
trots den ringa studietid, som denna gång vanns — ett det tydligaste
bevis för nödvändigheten av klassisk bildning. Oerhört vore det i
sanning, om vid de skolreformer, som nu förestå i Sverige, vi skulle
gå vidare på minskningsexperimentens väg, då gjorda rön klart tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
