Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Staten och den enskilda skogsvården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 DAGENS FRÅGOR
duktionsuppgift och deras skogsöverskott. Något skäl för att förmena
en jordbrukare att tillgodogöra sig sin skogs avkastning i större
poster med längre mellanrum finnes påtagligen icke. Lagstiftningens
uppgift kan därför i detta fall tydligen ej vara att tillse, att varje
skogsparcell ständigt har samma virkeskapital; vad det gäller, är att
förhindra det slöseri, som ligger i förtidig avverkning eller
äventyrande av markens produktionskraft.
Med detta problem har lagstiftningen länge arbetat och därvid
framgått efter två skilda linjer. Då under högkonjunkturen i början
av 1870-talet pitprops och spärrar kommo i pris, fann
sågverksindustrien sina intressen hotade, och samtidigt väcktes en häftig
indignation över de omfattande avverkningarna av skog av smärre
dimensioner särskilt i de båda nordligaste länens kusttrakter. Resultatet
blev de bekanta dimensionslagarna för Norrbotten 1874 och
Västerbotten 1882, en lagstiftning, som väl må ha gjort nytta genom att
skydda ungskogsbestånd på bondskogar, där rationell beståndsvård
under inga förhållanden kunnat påräknas, men som även avsevärt
försvårat av skogsvårdsintresset betingad gallring och utrensning av
oväxtlig skog och därför ständigt modifierats och omarbetats. Den
andra väg, man slagit in på, har varit att påbjuda åtgärder för
betryggande av återväxt efter avverkning. Principen lagfästes för ett
begränsat område, Gottland, redan år 1869 och utsträcktes 1903 till alla
de skogar, för vilka ej särskilda föreskrifter gällde. 1903 års lag var
dock ej bättre avfattad, än att man utan påföljd kunde borttaga all
växtlig skog och lämna marken betäckt av undertryckta och
oväxtliga träd. De nya förslag, som nu utarbetats, syfta till att förena
de båda förut skilda principerna, så att man både skall sörja för
återväxt och bibehålla den nya skogen, tills den blivit ekonomiskt
avverkningsmogen. Självfallet är ju, att man även ställt som sitt
mål att undanrödja det skyddande av för skogsvårdsintressena
hinderlig skräpskog, som genom en underlig ödets nyck blivit följden
av den äldre såväl dimensions- som återväxtlagstiftningen.
Bland 1903 års reformer var inrättandet av skogsvårdsstyrelserna
för uppsikten över den enskilda skogsvården och främjandet därav.
De nya institutionerna ha visat sig äga livskratt och förmåga att
kraftigt ingripa. Redan länge har det också varit tydligt, att de ha en
framtid i den svenska skogsvården. De ha så att säga blivit
desig-nerade att befria den statliga skogsförvaltningen från den tryckande
arbetsbörda, som vid sidan av dess egentliga uppgift fallit på dess
lott under den tid, då den var skogsvårdens enda organ. Det
senaste kommittéarbetet har upptagit och ytterligare utvecklat denna
tendens. Men det ser ut, som om skogsvårdsstyrelserna ej skulle vilja
låta sig nöja härmed. De provisoriska kristidsförfattningarna ha vant de
nyskapade institutionerna vid stor befogenhet att ingripa och kraftiga
medel att göra sin vilja gällande. Deras kommitterades förslag
innebär nu i korthet, att kristidslagstiftningens för en utomordentlig
situation tillskapade bestämmelser skola förklaras i permanens.
Grundtanken är densamma som i skogslagsstiftningskommittens och lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
