Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Hjalmar Bergman: Herr von Hancken - Pär Lagerkvist: Det eviga leendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess författare trots sin begåvning dock brister i fråga om både smak
och formkultur. De partier av boken, som ha mera pasticheartad
karaktär och avse, att hos läsaren framkalla ett intryck av
medeltidsmiljö, äro ur historisk och konstnärlig synpunkt lika förfelade;
särskilt de högst oorganiskt i dialogen inströdda latinska glosorna
ha föga raison d’être. Utan tvivel är Legend Martin Kochs svagaste
arbete. Det skulle avgjort ha varit hedrande för hans självkritik,
om han låtit det förbliva outgivet.
Hjalmar Bergman fortsätter med en ofattbar energi att varje år
låta sina marionetter sprattla för en alltjämt lika oförstående publik.
Hans senaste alster, Herr von Hancken, en historia från en liten
brunnsort i början av 1800-talet, är avsett att gå i den skämtsamma
genren, men för att tillbörligt uppskatta det Bergmanska skämtet måste
man tydligen vara konstruerad på ett absolut egenartat sätt. På en
ordinär läsare utövar kvickhet av detta slag ett uteslutande
oangenämt intryck. Ansträngda grimaser, besynnerliga krumsprång,
groteska ledvridningar, det är allt. Av friskhet eller ursprunglighet
finnes däremot icke ett spår. Dessutom är boken så ohjälpligt tråkig,
att antagligen endast blott ett ringa fåtal av dess eventuella läsare
komma att orka igenom den. Av egen erfarenhet kan undertecknad
intyga, att den som slutar på halva vägen icke gör den allra minsta
förlust.
Lika besynnerligt som Hjalmar Bergmans skämt är det djupsinne,
som Pär Lagerkvist utvecklar i sin särdeles underbara traktat Det
eviga leendet. Det enda som med full visshet kan utsägas om denna
bok är, att den innehåller 154 sidor i oktavformat samt är utgiven
på Albert Bonniers förlag i Stockholm; allt annat boken
vidkommande måste anses högeligen dunkelt och osäkert. Fråga är om
ens författaren själv är fullt på det klara med vad han menat.
Skildringen är förlagd till evigheten, där de döda i tallösa milliarder
sitta bredvid varandra under samtal om tillvarons mysterium, som
lindrigast sagt kunde vara anderikare. Till slut tröttna de på denna
intetsägande konversation — det är för övrigt ganska förklarligt —
och begiva sig ut att söka Gud. Långt om länge finna de honom i
gestalt av en gammal gubbe, som ensam står och sågar ved vid
skenet av en lykta; men icke heller han har något svar att giva på
deras frågor. Han vet lika litet om livets gåta som Pär Lagerkvist
och vi alla andra, vadan de döda måste vända om med oförrättat
ärende, och, som det står i visan, »sen så var det ingenting mer».
Tyvärr har emellertid som redan antytts allt det grubbel, författaren
till dessa rader ägnat åt försöket att pejla djupet av den
Lagerkvistska mystiken, varit förgäves, och han måste därför nedlägga sin
penna i förhoppning om att skarpsyntare kommentatorer skola
fullfölja vad han nödgats lämna ogjort.
O. Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
