Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de s. k. ljusbågsugnarna (elektrodugnarna), i vilka värmen
erhålles med hjälp av inne i ugnen »spelande» elektriska ljusbågar.
Sålunda byggdes år 1903 en fransk Heroultugn vid Kortfors i
Värmland, år 1910 pådrogs en svensk elektrodugn vid Söderfors,
och år 1912 igångsattes vid Hallstahammars bultfabrik i
Västmanland den första av de nu så världsbekanta svenska
Rennerfeltugnarna. Sedan dess har antalet ökats år från år.
Alla dessa ugnar användas delvis för tackjärnsfärskning men
huvudsakligen för nedsmältning och raffinering av metaller —
särskilt till kvalitetsstål och stålgjutgods — eller tillverkning av
järnlegeringar. År 1917 voro 25 elektriska stålugnar i gång,
tillverkande c:a 10,700 ton göt och stålgjutgods samt ett flertal
legeringsugnar s. s. vid Domnarvet, Gullspång, Kortfors,
Trollhättan, Vargön m. fl. ställen, vilka framställde omkr. 10,000 ton
järnlegeringar s. s. kisel-, mangan-, krom- och wolframjärn etc.
Att med elektrisk energi ersätta den del av masugnens träkol,
som ej erfordras för själva järnreduktionen, var betydligt
svårare. År 1907 bildade emellertid ingenjörerna A. Grönwall,
A. Lindblad och O. Stålhane ett bolag, A. B. Elektrometall,
som vid Domnarvet fick börja göra smältnings- och
reduktionsförsök med järnmalm. De vunna resultaten voro av så
glädjande art, att Jernkontoret två år därefter anslog medel till
byggande av en elektrisk försöksmasugn vid Trollhättan. Här
utexperimenterades nu den elektriska masugn och tackjärnprocess,
med vilken den svenska järnhanteringens män hoppas kunna
rehabilitera vår ställning på världsmarknaden.
Den elektriska masugnen har en pipa liksom den vanliga
blästerhyttan, men dennas nedre del, »stället», ersattes av en stor
valvtäckt gryta, i vars valv de stora ljusbågsalstrande elektroderna
nedsticka. Masugnen, vilken naturligtvis ej erfordrar någon
blästerluft, skötes såsom en vanlig hytta; den elektriska energien
är lågspänd växelström — 3,000 à 4,000 kw. pr masugn — och
träkolsbesparingen uppgår till närmare 2/3 av åtgången vid en
blästermasugn.
F. n. ha vi 14 elektriska masugnar — 4 vid Domnarvet, 5 vid
Hagfors, 2 vid Porjus, 1 vid Söderfors och 2 vid Trollhättan —
vilka tillverka c:a 100,000 ton tackjärn pr år eller omkr. 1/8 av
hela vår tackjärnsproduktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
