Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska järnhanteringens uppkomst och utveckling. Av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med magnetisk anrikning ute vid Herrängs gruvor i Uppland,
varvid en amerikansk separator användes. Resultatet blev
emellertid mindre lyckat. Så framkom svensken Gustaf Gröndal
år 1898 med sin magnetiska separator — en separator, som i
sina otaliga avarter ännu är den vanligen använda —, och
därmed slog den magnetiska järnmalmsanrikningen helt igenom i
vårt land. Men även andra metoder förekomma. Sålunda
begagnas för malmer, som ej äro magnetiska, d. v. s. låta sig dragas
av magnet, våtanrikning, grundad på den genom olika specifik vikt
hos malm och gråberg uppkommande olika rörelsen och
fallhastigheten i vatten; för ädlare malmer med deras blanka ytor
användes flotationsanrikning; och f. ö. begagnas för olika malmer
och ändamål en mängd kombinationer av olika
anrikningsmetoder. Den utvunna produkten kallas slig.
Man anrikar dels sin sekunda, mera järnfattiga malm och dels
gamla vid gruvorna liggande »varphögar». De största
anrikningsverken för järnmalm äro f. n. Vitåfors (Gällivare), Stråssa och
Karlvagnen (Norberg) samt de många stora verken i
Ludvikatrakten s. s. Blötberget, Håksberg, Ickorbotten, Lekomberget,
Nyberget m. fl., men f. ö. har snart sagt varje något så när stor
gruva sitt eget lilla anrikningsverk. Deras antal överstiger 50, och
deras totala produktion är mer än en mill. ton slig pr år, av
vilken slig dock en stor del slås till tegelliknande malmbriketter,
sintras till klumpar och rusor eller direkt reduceras med kolpulver
till s. k. järnsvamp.
Tanken att tillgodogöra våra »vita kol» för metallurgiska
ändamål uppstod samtidigt som den elektriska kraftöverföringen
gjordes praktiskt användbar. Sambandet mellan värme och
elektricitet var känt, och intet hinder borde möta att värma ugnarna
med elektricitet i stället för med organiskt bränsle. Både i
Sverige och utlandet hade man länge haft sina blickar riktade
åt detta håll och gjort mer eller mindre lyckade försök med
elektriska ugnar. Den, som först verkligen lyckades konstruera en
användbar sådan, var den svenske ingenjören F. A. Kjellin,
vilken år 1900 vid Gysinge bruk i Gästrikland pådrog en s. k.
induktionsugn, som visade sig uppfylla alla förväntningar och
vilken ugn snart efterapades av både svenskar och utlänningar.
I förbättrad form är denna ugn ännu i drift vid Gysinge.
Kjellins ugn var grundad på samma princip som den vanliga
elektriska transformatorn. Sedan kom ännu en ugnstyp i bruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
