Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Svenska akademiens ordbok. Av Pelle Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA AKADEMIENS ORDBOK 461
nyligen (i Svenska Dagbladet) offentliggjort ett uttalande, där
han bl. a. yltrar: »Redan de nu utkomna partierna äro för det
vetenskapliga arbetet och för den akademiska undervisningen
ytterligt värdefulla, man har dagligen eller snart sagt på varje
punkt i sitt arbete anledning rådfråga ordboken, och det
fragmentariska i dess hiltills\7arande skick spelar i vetenskapligt
hänseende icke fullt den ogynnsamma roll som allmänheten
synes föreställa sig.»
Det ligger i sakens natur, att ordboken måste ha det största
värdet för språkmännen och språkvetenskapsmännen, liksom
också för den kulturhistoriska forskningens målsmän. Men
varje häfte bör ha åtskilligt att ge även åt var och en som har
håg för språkliga eller kulturhistoriska spörsmål. En liten
axplockning ur de allra senaste häftena må räcka som exempel.
Redan i etymologierna bör finnas åtskilligt av värde för vidare
kretsar. Även om de etymologiska utredningarna ofta behandla
så speciella problem, att de huvudsakligen äro lämpade för
fackmännen, så måste ordboken likväl alltid för var och en ha
värdefulla upplysningar att ge om de olika ordens uppkomst
och ursprungliga betydelse, inte minst när det gäller sådana
modärna kulturord som bohem, bojkott, bojskaut, bolsjevik och
många med dem.
Av allmännare intresse äro säkert också utredningarna av
vissa ords olika användningar under olika tider. I artikeln
»djävul» lämnas en grundlig utredning av ordets användning i
kraftuttryck och svordomar i vårt land under skilda tider (spalt
D 1803 och följande). Där visas, hur de grövsta svordomarna
synas ha kommit hit till Norden från de tyska landsknektarna
men först mot slutet av 1500-talet blivit riktigt vanliga hos oss,
för att sedan under ett par århundraden frodas och spridas
inom alla samhällslager och slutligen på den senaste tiden
något avlaga i bruk. I artikeln »eder» (pronomenet) finner man
(på spalt E 43 och följande) en historisk utredning av äldre
tiders sirliga tilltalsord och hövlighetsfraser, alltifrån »Eders
kungliga nåde» och »Eders högmäktighet» (till konungar eller
regenter), * Eders högärevördighet» o- d. (till biskopar o. s. v.),
»Eders herradöme» och »Eders frudöme» (till vissa
adelspersoner) och ned till det mera tillfälliga »Eders manhaftighet»
(till officerare) eller »Eders vänlighet» och »Eders kärlighet» (till
dem det vederbör). Även själva belydelseutvecklingen hos vissa ord]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
