Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Skulden till världskrigets utbrott. Av Anna Wicksell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hur denna förklaring än kan komma att låta, måste det
anses stå fast, att, vad preventivkriget angår, från
centralmakternas sida föreligger s. k. dolus eventualis in optima forma. Och
dolus eventualis är som bekant lika brottslig som det direkta
uppsåtet.
Man blir icke glad, när man läser dessa sista tyska och
österrikiska dokumentsamlingar. Gång på gång måste man tänka
på Axel Oxenstiernas ord om den ringa grad av visdom, med
vilken världen regeras. Det bjuder emot att sparka på den som
ligger slagen på marken. Jag skulle icke heller nu ha försökt
att ännu en gång föra bevis för, att skulden till krigsutbrottet
helt och hållet ligger på centralmakternas sida, ifall jag ej hyst
den övertygelsen, att den största tjänst, man i närvarande stund
kan göra Tyskland, Österrike och världsfreden, är att göra klart
för de olyckliga folken, att fredsfördragets hårdhet icke endast
beror på segrarens övermod, och att enda vägen att få
avlägsnad den hårdhet, som går för långt och därför har karaktär av
orättvisa, är ett fullt och uppriktigt erkännande från de
skyldigas sida av fredsvillkorens rättvisa, så långt den räcker. När
jag tänker på såväl krigsutbrottet som krigföringen — icke
enstaka grymheter i stridens hetta, utan den kallblodiga och
planmässiga förstörelse utan tillräckliga militära skäl, som ägt rum
i Belgien och Frankrike, samt övergreppen mot civilbefolkningen,
speciellt mot kvinnorna — då tycker jag att den räcker ett
gott stycke.
Det finnes ingen mera missriktad patriotism än den som
vägrar att erkänna det egna landets fel, liksom det icke finnes
någon mera missriktad personlig stolthet än den som vägrar att
erkänna och gottgöra en dumhet eller orätt som man själv
begått. Var och en av oss har väl personlig erfarenhet av att ett
sådant erkännande är så långt från att vara förödmjukande, att
del tvärtom är enda vägen att undvika förödmjukelse.
På mig har kriget verkat så, att allt vad i dagligt tal kallas
patriotism blivit mig vidrigt. Som fosterlandskärlek vill jag
icke erkänna något annat än det stilla, pliktuppfyllaiide arbete,
varje enskild individ utför i det lilla hörn av tillvaron, där ödet
placerat honom eller henne — allt vad som går utöver detta
tyckes bära i sig fröet till brott och synd och därmed till straff
och skam och skada för ens fosterland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
