Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Skulden till världskrigets utbrott. Av Anna Wicksell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorglöshet och desperation, utan också på tysk framfusighet vid
krigsförklaringen mot Ryssland.
Den oerhörda vikt, som från tyskt och tyskvänligt håll lagts
vid dag och timme för den ryske mobiliseringsordern, har jag
för min del aldrig kunnat begripa. Huruvida denna order kom
några timmar förr eller några timmar senare, förefaller mig
alldeles irrelevant. Att en generalstab, i synnerhet i ett land som
Ryssland, där mobiliseringen försiggår långsammare än i något
annat land, när den ser kriget för dörren, skyndar på med alla
förberedelser, förefaller icke endast begripligt, utan måste väl
betraktas som dess ovillkorliga skyldighet. Att rysk allmän
mobilisering också framkallar tysk allmän mobilisering är naturligtvis lika
begripligt. Men att detta skall nödvändiggöra ett 12 timmars
ultimatum och omedelbart därpå följande krigsförklaring från
Tysklands sida, som dessutom endast var sekundärt intresserat, är icke
lika lätt att förstå. Om Tyskland kunde anse det möjligt att få ett
redan påbörjat krig att tillsvidare avstanna under avvaktan på
medlingsförsök, såsom icke bara föreslagits av England och biträtts av
Ryssland, utan också tyckes ha varit kejsar Wilhelms egen första
tanke, sedan han läst den serbiska svarsnoten — då måtte väl
a fortiori en enbar mobilisering icke behöva utgöra något absolut
hinder för förhandlingar. Tsaren försäkrar på hedersord i sitt
telegram till kejsar Wilhelm den 31 juli, att, så länge
förhandlingarna med Österrike angående Serbien pågå, skola de ryska
trupperna icke företaga någon utmanande aktion. Varför icke då
— under fortsatt mobilisering — vänta ett par dagar med
krigsförklaringen för att ge rum för de medlingsförsök, som även tyske
kejsaren och Bethmann-Hollweg rekommenderade, och som
Österrike den 31 juli sent omsider förklarat sig »gärna berett» att
biträda. Är det även här andra viljor än de i egentlig mening
ansvarigas, som i sista stund gjort sig gällande i Berlin?
D:r Söderberg säger om de båda centralmaktskejsarna, att
»ingendera ägde kraft nog att taga ledningen och föra den egna
fredsviljan till förverkligande»; ifall detta omdöme också kan
gälla för den som i Tyskland bär det formella ansvaret,
Bethmann-Hollweg, och man sålunda får tänka sig att det var
alltyska och militära krafter, som till slut definitivt togo
ledningen och precipiterade avgörandet, då blir det ett begripligt
sammanhang i det hela. Förhåller det sig icke så, få vi
avvakta en annan förklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
