Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Tre essaysamlingar. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid redan offentliggjorda i den volym, som Föreningen för
Bokhantverk utdelade till sina medlemmar som årspublikation för 1918. Ett
par behandla spanska motiv (Cervantes’ Don Quijote och hans
noveller), i de andra åter möter man författaren på det område, där
han sedan gammalt helst rör sig, nämligen den engelska litteraturens
(Shakspere, den lyriske diktaren Robert Herrick, Fielding och hans
berömda roman Tom Jones). Nämnas bör även den intressanta
uppsatsen om den falske Dmitri och de olika sätt, på vilka hans
historia behandlats i litteraturen. I en studie som denna visar sig
Hallströms essayistiska förmåga från sin avgjort bästa sida.
Som temperament betraktad står Harald Nielsen avgjort Per
Hallström närmare än Böök. Hans polemik, sådan man kan följa den
i tidskriften Ugens Tilskuer, har samma drag av skärpa och
bitterhet som Hallströms; därtill kommer också att den ofta mynnar ut
i vassa och direkta personliga anfall. Opartisk är han minst av allt,
men det vore ju också orimligt att begära något dylikt av en
publicist, som verkligen tror på sin uppgift. Harald Nielsens hela
hållning som bedömare återspeglas i hans i föreliggande essaysamling
offentliggjorda studie över stridsflygarnas psykologi. Han behandlar
här parallellt två av världskrigets berömdaste hjältar på luftstridens
område, tysken Bölcke och engelsmannen Bishop, Det är lätt för en
var att se och förstå, att dessa båda måste ha gjort i stort sett samma
erfarenheter, känt ungefär samma känslor, levat i samma intensiva
spänning och glatt sig lika mycket åt de vunna segrarna. Men
Harald Nielsen ser saken på annat sätt. Liksom Per Hallström icke
gärna erkänner något gott hos ententen, så är Harald Nielsen
oförmögen att se annat än barbari och ohygglighet hos tyskarna. Då
Bölcke skjuter ned en fiende och skildrar sin stolta segerglädje
verkar det blott på Harald Nielsen som en ohygglig kyla och motbjudande
cynism, under det att Bishop, vilken berättar identiskt detsamma, hos
honom framkallar ett intryck av glansfull ridderlighet och ungdomligt
ädel kraftutveckling. Inför något dylikt har man, med all respekt för
författaren, litet svårt att hålla sig allvarsam. Detsamma gäller hans
med bibelcitat (Esaias 5, vers 27 ff) vederbörligen bestyrkta jämförelse
mellan tyskarna och assyrerna. Dylikt brukar man vara förskonad
från att möta utanför den enklare ententejournalistiken. Att Harald
Nielsen trots sin markerat anti-tyska ståndpunkt likväl icke helt och
hållet kan räknas till denna synagoga visas emellertid av hans
uppsats om dr Mühlons bekanta s. k. avslöjanden. Gent emot dessa
uppträder han med fullt vaken kritik; deras faktiska oriktigheter belyser
han med skärpa, och för den perversa antinationalism, som besjälar
dem — det verkar ibland nästan som om en svensk varit
författaren — har han endast en sträng och rättvis förkastelsedom.
Förhållandevis objektiv är han också i sin framställning av innehållet
i den av bolsjevikerna bekantgjorda telegramväxlingen mellan tsaren
och kejsar Wilhelm under åren 1904—1907. Man kan till och med
konstatera, att författaren lägger i dagen en viss sympati för kejsar
Wilhelms livaktiga och initiativrika personlighet, om han också ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
