Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Tre essaysamlingar. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
meningsutbyte, så exempelvis i artiklarna om Hans Larssons
framställning av de politiska meningsutbytena i vårt land under
försvarsstriden 1914 (Idéerna i Stabberup) eller M. Lucien Maurys på sin
tid även i denna tidskrift omtalade avhandling om den svenska
nationalismen. Särskilt den sistnämnda läses med odelat nöje. I sak
utomordentligt väl motiverad och genomförd, är Bööks kritik
ävenledes fängslande genom det goda humör, som alltigenom präglar
densamma; han är visserligen den förste att beklaga att en kritiker av
M. Maurys intellektuella valör av sin partiställning låtit förleda sig
till att skriva en bok så alltigenom präglad av ovederhäftighet
och ytlighet, men han anser det inte lönt att taga saken alltför
seriöst. Utan att låta imponera på sig av Maurys auktoritativa ton
— något som däremot i förbigående sagt tycks ha varit fallet
med flertalet av våra liberala och radikala skribenter — kritiserar
han honom helt friskt, omedelbart och rakt på sak, utan vare sig
bitterhet eller ovilja. Det är ett av de bärande dragen i Bööks
kritik över huvud taget, hans starka sinne för det rent mänskliga, som
här givit hans inlägg dess prägel.
Vill man få ett konkret intryck av den skillnad i uppfattning
och stil som förefinnes mellan Böök och Per Hallström skall man
omedelbart efter den förres artikel om Maurys arbete läsa den
kritik som Hallström ägnat detsamma. Det är en helt annan ton, en
annan anda som här gör sig gällande. Där Böök är frisk och
kavaljersmässig, är Hallström bitter, skärande och hänsynslös. Hans
syftning är att intill dess innersta rötter avslöja det lögnarbete, som
under krigsåren organiserats av ententepropagandans agenter och av
vars resultat man nu vill göra oss delaktiga, men därtill anser han
icke fäktarens vanliga vapen tillräckliga utan griper i stället kirurgens.
Hans kritik är snarast att jämföra med en dissektion, förträffligt
utförd och obarmhärtigt klarläggande alla svaga punkter men ändå,
trots allt, efterlämnande ett nästan pinsamt intryck. Detsamma gäller
om såväl den för fransk psykologi särdeles belysande studien
över fransk uppfostringslitteratur som uppsatserna om
ententepolitiken i dess helhet; särskilt stöter man sig på det både formellt
olämpliga och reellt missvisande angreppet på presidenten Wilson.
Likaledes förvånar man sig över att författaren trots sin skarpa
intelligens motståndslöst låtit värva sig för den av vissa tyska
meningsgrupper omhuldade historieuppfattning, enligt vilken England under
Edvard VII:s ledning sedan åratal endast sökt ett lämpligt tillfälle
att krossa Tyskland — en något starkt förenklad åskådning, som av
en berömd tysk historiker för ej länge sedan med rätta blivit
betecknad som »oberlehrerhaft». Det ligger över huvud taget ett
påfallande abstrakt och onyanserat drag över Per Hallströms polemik,
vilket bidrager till att hålla läsarens känslor nere på en tämligen låg
temperaturnivå. Icke utan en viss belåtenhet vänder man sig
därför från Hallströms politiska inlägg och övergår till de litterära och
historiska studier som fylla första hälvten av hans arbete. Man
träffar här en hel del av hans bästa essayer: delvis äro dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
