Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 10. 5. 1919 - Första-kammarproblemet och demokratiens allmakt - Prisfall och valutareglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 215
metodens användbarhet och effektivitet krävas ju åtskilliga komplement,
bl. a. ständig vaksamhet hos pressen, men därpå borde man väl i den
nya demokratiens tidevarv ha rätt att göra anspråk.
Vad vi efter alla märken ha att räkna med för de
närmaste åren är ett fortsatt fall från prisnivån i
slutet av 1918 men icke ens tillnärmelsevis en återgång till prisläget i juli
1914. Det är fullt naturligt, att meningarna i ett dylikt läge skola
gå starkt isär om hur ett land sådant som Sverige därvid skall bete
sig. Man har här hela skalan av yrkanden från dem som med
tanke på prisfallets krisalstrande verkan rent av önska »inflationera»
valutan ytterligare, för att hålla prisnivån uppe vid dess maximum,
till dem som yrka på en återgång till priserna före kriget.
Det förra kravet, på ett effektivt hinder mot varje allmänt prisfall,
innefattar ingenting ologiskt, men i alla fall måste man känna sig
ytterligt betänksam därvid. Ty dels innebär det att avskära de av
prisstegringen drabbade från alla lättnader och förutsätter därför i
all rimlighets namn väldiga anordningar för deras kompensering.
Och dels blir följden en stark försämring i den svenska valutan
relativt till andra länders, om dessa låta prisfallet inträda, vilket man
kan ta för givet. Att som motvikt mot prisfallets olägenheter
sträcka sig längre än till hjälp på särskilda punkter, bör därför ej gärna
sättas ifråga, och om man skulle kunna antaga, att industriarbetarna
något så när villigt skulle finna sig i att lönerna följa med nedåt i
det ändrade läget, kanske till och med specialåtgärder kunde bli
obehövliga.
Vad åter gäller det andra av de nyss angivna ytterlighetskraven,
nämligen på »alltings återställelse» till läget före kriget, har denna
fråga redan förut behandlats här i tidskriften (årg. 1918 h. 8 sid. 598 ff.).
En något så när snabb kontinuerlig prissänkning ända ned till läget
i juli 1914, sålunda till ungefär en tredjedel av nuvarande priser,
vore utan all fråga önskvärd från många synpunkter och inneburo
åtminstone skenbart ett slags grov rättvisa. Men det är svårt att se,
hur näringslivet skulle komma helskinnat igenom en dylik
prövning. Tanken tycks närmast vara den, att industrien skulle nyttja
sina krigsvinster för att täcka sina fredsförluster. Men även frånsett att
det som regel skulle löna sig bättre att nedlägga driften än att göra
årliga förluster, är det svårt att förena hela tanken med den
gripbara verklighet som utgör det ekonomiska livets innehåll. Vinsterna
äro nämligen blott bokfö ringsmässiga uttryck för materiella föremål
och stå ej »disponibla» för ny användning. För ett enstaka företag
kan detta visserligen låta sig göra genom försäljning eller hellre
upplåning. Men som man lätt inser, beror det enbart på att någon
annan då i stället övertar föremålen, icke på att de övergå i en ny
form som tillåter ny användning. Näringslivet som helhet kan
därför ej hjälpas på det sättet. Det nu sagda gäller om företagens
behållna vinst. Man kunde då tänka sig att i stället tillgripa den
utdelade vinsten, vilket bleve liktydigt med att ålägga delägarna årlig
Prisfall oeh
valutareglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
