Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Det tyska författningsarbetet. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statskonstitution som förhandlingsduglig. Det måste bliva en
konstituerande nationalförsamlings uppgift att självständigt nybilda
Tysklands statsform.
Det talades och skrevs mycket om denna representations
fullkomliga suveränitet; omkring fyrahundra män och kvinnor skulle
som representanter för allas vilja fritt avgöra, hur Tyskland för
framtiden skulle ordnas och styras. Journalister, historiker och
statsrättslärare erbjödo sig som medarbetare, otaliga
författningsförslag ställdes till representanternas förfogande. Tyskland
tycktes stå mitt emellan i går och i morgon; utbruten ur historiens
sammanhang skulle denna generation själv bestämma ramen för
sin framtida historia. Målet var, att sedan den gamla statsformen
blivit sönderbruten, söka att med tro på den rena demokratien
omedelbart förverkliga denna, men på samma gång ge den en sådan
form, att en utvecklingsduglig statsorganism skulle kunna växa upp
på dess grund. Den berlinske rättslärde, Hugo Preuss, vilken som
journalist påpekat motsatsen mellan »folkstat» och »överhetstat»,
fick i uppdrag att i egenskap av statssekreterare i
inrikesdepartementet utarbeta ett författningsförslag. Och han åstadkom ett
helstöpt arbete fullt av nya idéer.
Men snart nog visade sig detta försök omöjligt. Det
uppenbarade som många gånger förr, att förståndet ensamt icke har kraft
nog att skapa historia. Det förflutna, som hade tyckts
tillintetgjort, stack upp huvudet, och de oklara föreställningarna att den
»formella demokratiens» tid var förbi och ersatt med
»rådssystemet» uppenbarade sig inom de akademiska överläggningarna
som hotande anspråk från proletariatet.
Här visar sig det tyska författningsarbetets dubbelproblem;
förhållandet mellan arvet från Bismarcks Tyskland och ropet från
gatan: »all makt hos arbetar- och soldatråden».
Bismarcks verk var, så som det uppkommit, egentligen ett
fursteförbund; rikssuveräniteten tillkom »de förbundna regeringarna»
och deras organ »förbundsrådet». Visserligen växte kejsardömet
för folkmedvetandet ut över den uppfattningen, att det blott var
ett tillägg till den preussiska kungavärdigheten, och riksdagen
växte till bärare av den nationella enhetstanken alldeles i
enlighet med vad Bismarck tänkte sig som funktionen för sitt
demokratiska underhus; men det statliga avgörandet tillkom förbundsrådet
och de preussiska rösterna på grund av den underliga
kompetensbegränsningen och icke genom mandatsfördelningen. Tysklands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
