Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 20. 1. 1919 - Fredsförhandlingarnas början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 83
dag vunnit ökad bekräftelse, och det hopp breda folklager i alla
länder i entusiastisk övertygelse eller misstrogen tvekan dock
samfällt satt till Wilson och de av honom förkunnade idéerna blir, allt
eftersom nya underrättelser inströmma från »fredsförhandlingarnas»
stad, allt svagare. Vid konferensens öppnande talade det franska
nationalhatets vältaligaste tunga, och presidiet vid förhandlingarna
föres av den gammaldags aggressiva franska imperialismens mest
energiske och av de Wilsonska idéerna mest oberörde förfäktare.
Poincarés inledningstal — som när detta skrives endast
föreligger i två inbördes i flera viktiga punkter skiljaktiga officiösa
lelegramversioner — gav riklig näring åt den pessimistiska
uppfattningen av konferensens innebörd. Det gav den entente-ortodoxa
historiken över världskrigets ursprung, som vältrar all skuld på
centralmakterna och deras supponerade brottsliga strävan efter
världsherravälde. De allierade framställdes såsom en legion snövita änglar,
endast och allenast besjälade av de mest upphöjda motiv, alla utan
undantag fritt och otvunget framträdande såsom den tyska
maktlystnadens rättfärdighetstörstande motståndare, Kina, Siam och Haiti
lika väl som de stora och små europeiska deltagarna i kriget. Och
motsidans maktområde fick i talet monopol på att mom sig hysa
förtryckta folk, som skakade sina kedjor och ur sekelgamla fångsel
anropade rättfärdighetens korsfarare om hjälp.
Av större intresse än denna historiska exposé — som väl fore
bådar en lång framtids officiösa historieskrivning, i partiskhet
jämförlig med den bysantiska eller den mest renodlat hohenzollernska —
äro de officiella antydningar Poincaré gav rörande konferensens
arbetsplan, i all synnerhet om det tillkomstsätt man tillämnade nationernas
förbund.
Han bebådade fortvaron av en orubblig solidaritet även efter
fredsslutet bland den segrande sidans makter — i rak strid mot
Wilsons sats om oförenligheten av specialallianser eller maktgrupper
inom nationernas förbund. Han bebådade strategiska annexioner,
fastän han omdöpte dessa imperialistiska begrepp till »garantier mot ett
återvändande av det onda», i den logiska rättvisans namn framför
allt givna åt »de nationer som varit och fortfarande kunna vara
mest utsatta för angrepp eller hotelser», vilket väl utan frasbroderier
vill säga Frankrike och Belgien. Rätten att bestämma organisationen
av folkens förbund förbehöll han uteslutande åt segrarne i
världskriget. »Då det bildats av nationer, som offrat sig till försvar för
rätten, komma dessa att uppställa bestämmelser för dess lagar». Om
dessa av dagens segrare fastställda villkor dekreterade han, att dem
skulle de framtida medlemmarna i detta alla folk omfattande
förbund »underkasta sig>. Skillnaden mellan detta maktkrav för den
segrande statskombinationen och proklamerandet av ett
världsherravälde är för vanliga ögon hårfin.
Och innebörden av kravet framträder än tydligare, då man får
veta, att enligt arbetsordningen på konferensen besluten skola fattas
av de fem stormakterna — visserligen ej genom omröstning med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
