Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 13. 10. 1917 - Staten och storfinansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
U?>
skräckande exempel, ty dess frukt, otaliga lokalbanker med ett för
offentligheten såvidt möjligt doldt »trust»-system, är väl hvad man
minst skulle önska öfverfördt till oss. De nationalekonomiska vinster
den nuvarande utvecklingen för med sig kunna ej gärna offras utan
visshet om fördelar af helt annat slag än dem som åtminstone än
så länge sväfva i ett oklart fjärran. Särskildt måste man varna för
alla tendenser att beröfva industrien den ökade möjlighet till
behöfliga egna kapital, som bankernas utvidgade emissionsverksamhet trots
allt har fört med sig; skulle lagens mening, att afskära de vanliga
bankerna från denna verksamhet, ånyo göras effektiv, blefve följden
i vårt relativt kapitalfattiga land efter allt att döma blott, att man
tvunge industrien att ånyo i stor utsträckning falla tillbaka på korta
lån och därmed ökade ej blott osäkerheten i dess ställning utan
därjämte äfven dess beroende af just bankerna.
Man kan då fråga sig, om allt helt enkelt är bra som det är och
om alla dessa klagomål öfver storfinansens öfvermakt blott äro
utsiktslösa protester från intressen, som den ekonomiska utvecklingen
till samhällets varaktiga gagn har seglat akteröfver. Svaret på en
dylik fråga kan emellertid ej bli jakande, men felet i det nuvarande
läget torde lika litet som botemedlet ligga där man vanligen är böjd
att söka det. Det förefaller nämligen ej vara närmast i ekonomiskt
hänseende som den nuvarande tendensen erbjuder faror utan i stället
i socialt och politiskt; mer exakt kan man säga, att det är
storfinansens sociala och politiska inflytande som äfven på det
ekonomiska området ger den en räckvidd utöfver hvad som skulle uppnås
enbart genom större ekonomisk effektivitet. Om det så förhåller sig,
är det emellertid också på det politiska och sociala området som
reformarbetet bör sätta in. Detta är sannerligen ej lätt; men där
vore det åtminstone rationellt. Ett par exempel kunna belysa denna
tankegång.
Ett af klagomålen met det nuvarande läget består i Riksbankens
svaga inflytande gent emot de stora privata affärsbankerna, och utan
tvifvel kan detta ibland vara en betänklig sak. Men ingalunda hjälper
man sig ifrån ett dylikt läge genom att utrusta Riksbanken med nya
befogenheter. Så länge Riksbankens styrelse sammansättes genom
val af Första och Andra kammarens elektorer efter partibelöningarnas
höga normer, utan hänsyn till vare sig allmän förmåga eller
fackinsikter och med de viktigaste val beroende af lottkastning, är det
helt enkelt en omöjlighet, att en sålunda ledd institution skall kunna
vara vuxen storfinansens ledare, som komma till sin ställning genom
ett arternas urval af helt annan beskaffenhet. Den kände engelske
radikalen Chesterton nämner som en bland sina hufvudanmärkningar mot
socialismen, att man ej har minsta trygghet för att icke samma
slags människor, som tyrannisera det nuvarande samhället, också
komme att exploatera socialistsamhället; och säkerligen vore det
ingen olöslig uppgift för storfinansens män att förvärfva inflytande
öfver en aldrig så maktfullkomlig statsbank, hvars ledning komme
till stånd efter sådana regler som de nuvarande. Vill Riksdagen här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
