Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Partitidehvarfvet i liberal häfdateckning. Af Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
LITTERATUR
I själfva verket vittna förf:s omdömen sällan om någon sympati
för hattpartiets grundåskådningar, men förete starka likhetsdrag
med de yngre mössornas: hans politiska ideal äro, liksom deras,
afgjordt demokratiska, pacifistiska och utilistiska.
I frihetstidens författning ser d:r Lagerroth ett storslaget försök att
realisera det gammalsvenska frihets- och fredsidealet, förfeladt endast
såtillvida, att den räckte konungamakten ett finger. Under
frihetstiden var Sverige »det konstitutionella föregångslandet, som visade
Europas folk vägen mot friheten, för att sedan ohjälpligt distanseras
och lojt taga sin plats bland nationernas tross». Hade författningen
fått utveckla sig i öfverensstämmelse med mössornas
antibyråkra-tiska och antifeodala idéer, skulle den, menar han, utjämnat
gränserna mellan rikets stånd, klasser och provinser, gjort riksdagen till
en verklig nationalrepresentation och skapat förutsättningarna för den
»rena» parlamentarismen. De sista hatt- och mössregeringarna voro
visserligen allt utom auktoritativa, och tvärtemot parlamentarismens
principer blefvo de verkliga particheferna allt sällsyntare i rådet.
Men äfven detta förhållande skulle ändrats, om blott författningen
fått fritt utveckla sig: riksråden skulle då mistat sin olycksaliga
dubbelställning af på lifstid utnämnda kungliga ämbetsmän och ständernas
fullmäktige för att. helt och hållet blifva riksdagsmajoritetens på
förordnande tillsatta förtroendemän.
Ingenstädes röjer sig måhända tydligare förf:s öfverensstämmelse
med modern politisk radikalism än i detta skarpa partitagande mot
hvarje tanke på ett sidoordnande af statsmakterna till maktmissbruks
förekommande och för den monistiskt-parlamentariska principen.
Som bekant gjorde sig på 1760-talet inom alla partier en sträfvan
gällande att, bl. a. genom att upphäfva vissa inskränkningar i
konungamakten, råda bot för ett statsskick, som enligt mångas mening
urartat till en depraverande, tyrannisk, mot anarki tenderande
parti-despoti. I dessa sträfvandens misslyckande ser d:r Lagerroth, i
motsats till Stavenow, intet bevis på ständerväldets inkompetens. De
betänkligheter, Pechlin anförde mot ifrågavarande konstitutionella
projekt, delas, menar han, tillfullo af »lysande rättslärda» i vår tid.
Till dessa »betänkligheter» hörde äfven de skäl, Pechlin androg mot
förslaget att upphäfva ständernas (d. ä. majoritetspartiets) skamligt
missbrukade rätt att revidera Kungl. Maj:ts domar.
Det är naturligtvis icke riksdagens sätt att vid olika tider
handhafva sina rättigheter förf. försvarar, om han också på ett ofta
förbluffande sätt demonstrerar sin benägenhet att hellre fria än fälla de
partier och partigängare, hvilka — för att använda ett mildt uttryck —
mindre utmärkt sig för republikanska dygder och insikter än för
en demokratisk och »ädel» jargon. Hvad han vill ådagalägga, är
fastmer ständerväldets möjligheter att trots statsskickets brister
utvecklas mot allt större politisk och etisk fullkomlighet samt att 1772
års revolution innebar en nationens pliktförgätna fanflykt från höga,
om också svårlösta uppgifter. Icke utan öfverdrift framhåller han i
intressanta paralleller öfverensstämmelsen mellan den klassiska engel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
