Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Partitidehvarfvet i liberal häfdateckning. Af Hugo Valentin - Konung och adel, ett bidrag till Sveriges författningshistoria under Gustaf III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
371
och stilistiska begåfning, blifvit en äfven för lekmannen synnerligen
lärorik och njutbar exposé af Sveriges egenartade och rika
författningshistoria, naturligtvis med särskild hänsyn tagen till den tid, titeln
angifver, och med talrika utvikningar på den allmänna politikens
område. Konung och adel (Ett bidrag till Sveriges
författningshistoria under Gustaf III. V + 125 s. Alb. Bonnier. Sthlm 1917.
Pris 2,5 0 kr.), som skildrar författningskampen under Gustaf III:s
regering, väsentligt med hänsyn till konungens förhållande till rikets
första stånd, har öfvervägande karaktären af epilog: epokens i
jämförelse med frihetstiden fattigare konstitutionella lif tecknas
väsentligen ur synpunkten af de forskningsresultat, förf. framlagt i sitt
hufvudverk.
Motsättningen mellan konung och folk framställes som den röda
tråden i Sveriges konstitutionella utveckling alltifrån vår historias
gryning, då Upsaladrottarne underlägga sig småkonungarnas fylken
och grunda Sveriges rike, härigenom, enligt förf:s mening, fyllande
konungadömets mission och görande detta öfverflödigt. Mot
konungamakten, som under inflytande af den medeltida länsrätten kom att
betrakta riket som »sitt», häfdar aristokratien genom tiderna
riksenhetens, rättssäkerhetens och organisationens idéer, ända till dess
nationens bredare lager bli mogna att från adeln öfvertaga, denna
uppgift och riksdagen småningom mister sin ursprungliga karaktär
af herredag. Mycket kan andragas mot detta uppfattningssätt, och
man kan till och med betvifla, huruvida det öfverhufvud taget gifves
»linjer» i d:r Lagerroths mening. Så skulle man på goda eller bättre
skäl kunna framställa konungamakten som bärare af de idéer förf.
låter aristokratien representera: till den grad har konungadömet och
adelns mål växlat med epokerna, att rollerna ej sällan blifvit ombytta.
Bägges konstitutionella insatser ha varit så mångskiftande, att de
näppeligen låta sig fångas i en formel. Men detta utesluter
naturligtvis ej, att förf:s uppfattning och argumentering kan erbjuda
mycket af intresse.
Äfven motsatsen mellan hatt och mössa framställes såsom
genomgående hela vår historia. Den var »motsatsen mellan storhetstiden
och frihetstiden, vardera betraktade som helheter, den ena heroisk,
gigantisk, yverboren, den andra praktisk, utilistisk, med sinne för de
små faktorernas summering, mellan det storsvenska och det
lillsvenska idealet, mellan Gustav Adolf och Karl XI, ’Kung Orre’ och
’kronofogden’. Men den var tillika motsatsen mellan sangvinikern och
flegmatikern, mellan riddaren och krämaren, mellan den svärmiske
idealisten och den exakte realisten, mellan fantasi och kritik, syntes
och analys, expansion och koncentration. — — — — — Vem kan
då bestrida båda partiernas nödvändighet, vem kan neka någotdera
sin sympati. De voro tvenne tvistande tvillingbröder, men är det
icke just genom dialogen mellan dem, som utvecklingen skrider framåt.
Kunde lämpligare representanter finnas för den motsats, som själva
det parlamentariska styrelsesättet med nödvändighet förutsätter:
motsatsen mellan regering och opposition.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
