Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23. 2. 1917 - Krigets inträde i det afgörande skedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 177
Krafven voro, afklädda de traditionella frihets- och moralslöjorna
följande: Tyska rikets stympande i väster och öster, kanske ock i
norr, Österrike-Ungerns pulverisering till ett virrvarr af inåt och utåt
maktlösa små »nationalstater», ett mot nationalitetsprincipen stridande
och därför, enligt hvad blodig erfarenhet visat, i längden ohållbart
»ordnande» af den macedoniska frågan på det bulgariska
folkelementets bekostnad, Rysslands territoriella makttillväxt vid
Dardanellerna och i Polen, turkarnas utdrifvande ur Europa och uppdelning
bland de i noten förutsatta segrarne af allra största delen utaf det
ottomanska väldets anatoliska rikshälft. I engelska pressen påräknade
man med naiv dristighet den neutrala världens beundran för den
osjälfviskhet det brittiska riket påstods ha visat genom att — i noten
till Wilson — ej alls tala om några territoriella fordringar för egen
del. I själfva verket skulle det väl också ha varit svårt t. o. m. för
»den lille trollkarlen från Wales» att i nationalitetsprincipens och
frihetens namn formulera exempelvis ett kraf på återförening af
Hannover med den i England regerande dynastiens länder eller på
Helgolands förnyade läggande under brittisk spira. Några engelska
ekoorgan i Newyork med förmodligen rätt lösa begrepp om Europas
geografi, etnografi och historia demonstrerade verkligen sina
kunskapers bristfällighet eller sin kritiklösa eftersägarevirtuositet genom
att i bombastiska ordalag lofsjunga det från London påpekade
osjälf-viskhetsbeviset. De neutralas hjärtan i Europa däremot lämnade det
kalla, allrahälst som de ej kunnat undgå att lägga märke till notens
tystnad rörande de tyska koloniernas framtid. En engelsk
regeringsmedlem, Walter Long, har för öfrigt sedermera i ett folkmötestal
uttryckligen betygat, att notens tystnad på denna punkt ej innebar
minsta tanke på att Tyskland skulle kunna återfå någon enda af
sina utaf ententens trupper eröfrade kolonier. Att England och dess
dominions vid detta bytes uppdelning skulle i långt drifven moralisk
asketism alldeles hålla sig undan, lär väl ingen på allvar ha trott,
och själf berömmet i Londonpressen öfver notens tystnad om brittiska
kraf på landvinst har väl därför enbart moralpsykologiskt intresse.
En annan lucka i noten erkändes öppet vara provisorisk, i det att
förbehåll gjordes för allehanda skadeståndskraf, och den af
aktstyckets koncipient använda pluralformen »de tyska folken» (»les peuples
allemands») berodde nog ej på någon lapsus calami eller bristfällig
språkkunskap, utan skvallrade fastmer om onda planer mot
Bismarcks lifsverk, Tyska rikets enhet.
Ett förverkligande i full utsträckning af tiomakts förbundets
fredsprogram skulle alltså för alla fyra centralmakterna innebära nära
nog en nedpressning under lifsduglighetsnivån, och notens publicering
blef därför för de mest fredslängtande, skeptiska eller liknöjda bland
dessa länders invånare ett bevis, som borde kunna öfvertyga dem
om att striden nu gällde lif eller död. Nära till hands måste då
ligga den konsekvensen, att nationell samling i stridslinjerna nu vore
ett oafvisligt kraf, om dessa stater skulle kunna räkna på att för
framtiden få lefva ett tillvaron värdigt lif. Till denna genom flen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
