Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 11. 1. 1917 - Frankrike och Tyskland — före kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det finns lägen, där den som ej går framåt går tillbaka. Vi ägde
koloni-embryon på afrikanska och asiatiska kuster. Om vi ej i det afgörande
ögonblicket som vår rätt utkräft och eröfrat dithörande territorier, skulle framtiden
varit alldeles stängd för oss . . . Ofta äro nya förvärf det enda medlet att behålla
hvad man har. Overksamheten är ödesdiger för besegrade: ett folk som
förlorat eröfrarkraften är moget att bli ett eröfradt folk. ..»
Pinon tyckes ej fullt godtaga denna sats, hvad Italien beträffar,
att döma efter ett uttryck om huru denna makt »ständigt hänger sig
fast vid de starka, i det ständigt svikna hoppet att få vara med vid
bytets delning». Yttrandet är ännu ej fyra år gammalt — man får
se om fyra år, hur det ter sig i ljuset af hvad då inträffat.
Englands ovilja, när sådana synpunkter som Gambettas och Ferrys
gjorde sig gällande, ger Pinon anledning till en bitter sammanfattning
af historien om de sista årtiondena af Cent années de rivalité
coloniale, ett verk af Jean Darcy om detta ämne. När hr
Branting ordar om »den tyska imperialismen och den lystnad efter
världsherravälde och eröfring, som i Tyskland genomsyra
föreställningssättet hos de styrande klasserna, och som dess värre sträckt sig ned
till en stor del af arbetarklassen», så är det ju icke i minsta mån
något annat han träffar än hvad som innefattas i de citerade
programorden af Gambetta och Ferry, liksom den tyska oviljan öfver att
jorden rundt vara förekommen af England blott är ett senare
motstycke till hvad som från fransk sida därvidlag känts och talats.
I sin högeligen intressanta lilla skrift Roman and British
Imperialism har lord Cromer påmint om Englands främste
kolonialhistoriker, sir Charles Lucas, och om hur »en
annekteringspolitik under det sista halfseklet påtvingats Storbritannien, en politik,
som helt visst icke bekymmerslöst inledts af dess regering eller folk,
men hvars resultat har blifvit detsamma som om vår sträfvan gått
ut på den rena eröfringspolitiken» — »wholesale aggrandizement».
Felix culpa! Det var icke småsaker, som ett mycket blidt öde
sålunda påtvingade engelsmännen. I en presspolemik erinrades hr
Branting, gent emot hans ofvan citerade ord, om att ensamt under de
två decennier, som förflöto mellan hans studentexamen och hans
öfvertagande af redaktörskapet för Social-Demokraten, det engelska
väldet utvidgades med ett ytinnehåll, motsvarande omkring en tredjedel
af hela Europa. Om metoderna därvidlag, sådana de tedde sig i
motarbetande under alla former af Frankrike, ges åtskilliga påminnelser
i Pinons bok, sammanfattade i den redan åsyftade anklagelseakten
sid. 79—89, inledd med påminnelser om Egyptens ockuperande i trots
af alla rättsförhållanden och om huru upprepade
utrymningsförbindelser brutits. Men det är ju främst i fråga om Marockokonflikten,
som Pinon härvidlag behandlar de engelska metoderna, och hans
omdömen ha dess mer vikt, eftersom de nedskrefvos när den intimaste
samhörighet mellan engelsk och fransk politik redan var förverkligad.
Lärorikast, ej minst i dessa dagar, då från engelskt håll yrkas
internationalisering af Kielkanalen och demolerande af dess befästningar, är
historien om huru England påtvang Frankrike den förstärkning i
Gibraltarpositionen, som innefattades i att den på andra sidan sundet liggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
