Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Reinhardts gästspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590 DAGENS FRÅGOR
dårens kraf på scenbildens skönhet, dels äfven gaf honom ett
verklighetsintryck, som i möjligaste mån svarade mot dramats egen
karaktär. Shakespeare är, det får man aldrig glömma, allt igenom realist,
och hans dramer, vare sig de spela vid Englands och Italiens
furste-hof, på Prosperos förtrollade ö eller på krogarna i Eastcheap, äro
verklighetsbilder, som icke under några förevändningar få urvattnas
eller blekas. Under 1800-talet hade man i allmänhet stark lust alt
späda ut Shakespeares humor — så till exempel klandrades Edvard
Swartz vid sin debut på Kungl. Teatern i Stockholm år 1853 af
kritiken, därför att han i sitt spel som Hamlet i vansinnesscenerna
»inlade en komisk point, som skadade spelets adel» — och det blef
för Reinhardt en hufvuduppgift att i detta hänseende grundlägga en
ny tradition. Utan öfverdrift kan man äfven konstatera, att detta
lyckats honom. Hans Shakespeareuppsättningar, bland hvilka
särskildt märkas Hamlet, Trettondagsafton, Vintersagan och första delen
af Henrik IV, många andra att förtiga, ha utöfvat ett fullständigt
genomgripande inflytande på hela den moderna teatern. Emellertid
har han äfven utsatts för mycket och delvis ganska skarpt klander,
särskildt på grund af sin förkärlek för drastiska detaljer och
uppträden af burlesk art; i viss mån ha dessa anmärkningar ej varit
utan fog, men å andra sidan må ihågkommas, att Shakespeare icke
är någon salongsdramatiker och att 1600-talets uppfattning icke var
särdeles ömtålig. Här kan man med skäl framhålla samma synpunkt,
som docenten Blanck helt nyligen i en alldeles förträfflig artikel i
Forum gjort gällande i afseende på Dramatiska Teaterns sätt att
spela Moliéres Les précieuses ridicules: man begår i historiskt
hänseende ett afgjordt fel, om man af hänsyn tör vår tids känslor söker
förvandla en uppsluppen fars till en städad och afslipad
salongskomedi. När herr Tobias i sällskap med herr Andreas Blek af Nosen
och narren håller sitt nattliga dryckesgille i Olivias källare, så
skadar det icke alls, om ett drag af starkt burlesk humor präglar hela
uppträdet, och detsamma gäller om scenerna i värdshuset
Vildsvins-hufvudet i Eastcheap, där madam Rapp för spiran och Sir John
Falstaff är högt uppskattad stamgäst. Här har Reinhardt lätt alt
försvara sig mot sina kritici. Svagare är hans position gent emot dem,
som klandra ett visst i hans regi ej sällan framträdande begär efter
bisarra och oväntade effekter. I detta hänseende har han verkligen
åtskilliga synder på sitt samvete — som exempel må påpekas en del
drag i hans uppsättning af Sköna Helena och den för
Stockholmspubliken särdeles förvirrande irrblossdansen mellan tablåerna i
Trettondagsafton; men i jämförelse med de förtjänster, han inlagt om
den moderna scenkonstens utveckling öfver hufvud taget har man
föga anledning att mycket fästa sig vid dessa jämförelsevis
obetydliga svagheter.
Betraktar man Reinhardts regi i dess helhet, får man emellertid
icke ensidigt fästa sig vid dess naturalistiska sida. Visserligen är det
sant, att denna ur principiell synpunkt kanske kan betecknas som
den viktigaste — Reinhardt är dock därvidlag ingen nyhetsmakare;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
