Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor - En apologi för Frihetstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 391
sorna hans män: i dem ser han de konsekventa fullkomnarne af
Frihetstidens statsskick, och han offrar åtskillig möda på att uppvisa
ej bara deras doktriners sanning utan ock, huru gagnelig deras
regering skulle varit för Sverige, därest icke Gustaf III så brutalt
drifvit bort dem — den mindre respektfulle ville säga: kört dem bort
från köttgrytorna och slagit dörren i lås midt för deras näsor. Om
denna uppkonstruerade bild af en framtid, hvilken aldrig inställde sig,
gäller i all synnerhet, att dess utgångspunkter äro alltför teoretiska.
Förf. identificerar väsentligen Mössorna med ett par af tidens
»ljusaste hufvuden», en Chydenius, en Nordencrantz: låt nu vara, att
vederbörande borgmästare, prostar och riddarhustalare gärna slogo
omkring sig med deras argumenter och förde deras principiella
yrkande på läpparna, det var dock andra, mera gripbara och närmare
liggande konkreta intressen, som utgjorde deras ögonmärke och
bildade fermentet för deras kampberedda leder. När förf. urskuldande
säger:
den inre förvirring, som dock faktiskt var rådande i Sverige vid Frihetstidens
utgång, hade ej sin grund i att reformtankar brusto det parti, som tagit
makten, utan berodde därpå att dess regering ännu saknade tillbörlig auktoritet,
uttalar han i själfva verket den hårdaste förkastelsedom öfver tiden;
ty det mest typiska alltifrån 1719 har just varit den undergräfvande
oppositionen mot hvarje auktoritativ regering. I den delen är herr
Hjärnes citerade uppsats speciellt vägledande.
Det behöfver knappast sägas, att hr L. ingalunda vill erkänna en
dylik auktoritetsförstörande karaktär hos tidehvarfvet. Enligt hans
mening voro Mössorna på den bästa väg att grunda »en framtida
stark regering på parlamentarisk basis», när Gustaf III ytterst
olägligt intercederade; och han pläderar mycket ifrigt för den meningen,
att den svenska utvecklingen var parallell med den dåtida engelska
samt följaktligen bort besitta samma möjligheter för framtiden som
denna. Bortsedt emellertid därifrån, att Englands båda partier hade
principiellt andra och oerhördt mera solida grundvalar än de svenska,
är det speciellt ett par väsentliga olikheter att observera. Först och
främst var den med Robert Walpole gryende parlamentarismen på
intet vis antirojalistisk: tvärtom hade kabinettet sitt ursprungliga stöd
i monarkens förtroende, och dess parlamentariska operationer
åsyftade närmast att befästa och bevara den ställning, hvartill det
kallats af honom och som det utöfvade i hans intresse. Såsom en
faktisk makt ehuru hållen i reserven (jfr den moderna sjöstrategiens
»fleet in being»!) har det engelska kungadömet haft en oerhörd
betydelse, vida skild från den dåtida svenske konungens prunkande
maktlöshet, hvartill man säkert hade den närmaste förebilden i
polska republiken. Men utom det att utgångsläget var så olika — hos
oss byråkratisk demokrati under monarkiens sken, i England verklig
monarki — voro ock de yttre omständigheterna väsensskilda. England
stod midt uppe i den alla krafter kräfvande och sporrande kampen för
sitt kolonialvälde; det lägets faror och fordringar höllo partilifvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
